RSS
 

Archive for the ‘Familj & Barn’ Category

Unik men inte perfekt…

25 Nov

Jag och lillan pratar just nu mycket om att alla är unika men att ingen är perfekt… och att det är just detta som gör oss – unika… Att var och en har sina speciella egenheter, varianter och skavanker… men att detta är naturligt… t ex att ögonen inte är lika stora eller sitter helt symmetriskt… likaså öronen… att näsan kan vara lite sned… att tår och fingrar varierar i form och storlek… osv… Att våra olikheter representerar något positivt och speciellt… som vi ska ta vara på och inte vara rädda för…

Min dotter är nu 11 år och som många barn i den åldern så bekymrar sig lite för att allt inte är ’perfekt’ och ’exakt’… hon är väldigt observant på detaljerna i sitt utseende… och även om jag har varit beredd på att den här typen av frågor skulle komma, är det nu extra viktigt att ge henne bra vägledning och väl genomtänkta svar… så att hon får en naturlig och avspänd inställning till sig själv – både vad gäller de inre och de yttre attributen… Förarbetet till detta påbörjades givetvis för ett flertal år sedan men det är speciellt nu när tonåren pockar på som allt blir mer relevant och tydligt… och framför allt är det nu det börjar ske lite större förändringar med kroppen…

I dagens tekniksamhälle finns det numera väldigt bra verktyg och sätt att illustrera de saker man pratar med sina barn om… YouTube och Google bilder är väldigt bra verktyg för detta tycker jag… där man omedelbart kan erbjuda en ganska verklig referens till det som diskuteras… så att barnen får bra svar på sina frågor… Jag önskar att YouTube hade funnits när jag var liten… ; )

När vi nyligen pratade om hur våra ansiktshalvor är olika och att det är detta som ger den mänskliga känslan i vårt utseende… kunde jag med hjälp av datorprogrammet Photoshop visa henne hur  märkligt och stelt det skulle se ut om våra ansiktshalvor såg exakt likadana ut… dvs var helt perfekta i förhållande till varandra…

Dottern blev så klart förvånad när hon såg resultatet och förstod vad jag menade… hon kände sig också väldigt tacksam över att hon faktiskt begåvats med ‘olika’ ansiktshalvor… Därifrån kunde sedan en parallell dras till fingertoppar… och hur deras unika avtryck faktiskt hjälper polisen att fånga skurkar… Med detta kunde vi sedan avsluta vårt samtal om olikheter… för denna gången… och hon var nöjd med de svar hon hade hon fått samt dagens nya insikter… ; )

 

Vi vuxna kan ta lärdom av barnen när det gäller så mycket… som att just att respektera varandras olikheter och egenheter… Man behöver inte alltid gilla dem… men bara att respektera dem är mycket värt… för den respekten vill vi ju själva också ha av andra… att vi ska uppskattas för att vi är de vi är… och ingen annan…

Alla är vi lika… i att vi alla är så olika… ; )

 

 

Juletid eller Julestrid…?

16 Dec

Ja, så var det dags igen…. julen är här… och med den kommer alla förväntningar och önskemål… och för många kommer tyvärr också ångest, besvikelser och bråk att utgöra en alltför stor delar av högtiden… Men även om vi alla har olika uppfattning om vad som krävs för att skapa en ’bra’ jul… vill vi alla vara nära våra kära på något sätt…

En utmaning som har blivit mer tydlig med åren är hur alla splittrade och nystartade familjer ska kunna få ihop det med planering och uppdelning… så att barnen får ta del av alla inblandade personer… och så att vi alla kan få känna samhörighet och frid… även när våra barn inte är hos oss… utan hos ex-partnern…
När detta inte fungerar märks det tydligt… men vi glömmer hur lätt de är för barnen att ta på sig skuld och vilja ’fixa’ så att allt blir bra för alla… Ibland blir det nästan som att de tar på sig vuxenrollen… och visar storhet, förståelse och förlåtelse… och vi vuxna beter oss som barn istället… och blir bångstyriga och envisa om att kämpa för den egna ståndpunkten…

Det krävs onekligen en del av oss vuxna… där vi behöver visa att vi kan ställa oss över eventuella meningskiljaktigheter med våra ex eller andra familjemedlemmar… och tänka på vad som blir bäst för barnen… osjälviskt och med kärleken i fokus… För det är ju vi som visar vägen för våra barn… om hur man som vuxen hanterarer relationer – även efter att man gjort slut eller skiljts åt…

Är det någonting jag lärt mig under mina år som separerad förälder med barn… så är det att saker inte är svarta och vita… det är inte fråga om ’antingen eller’… utan istället är familjelivet full av gråzoner där man som vuxen ofta behöver sätta sig själv och sina känslor åt sidan för barnen… Det är så lätt att bli bitter och vara oförlåtande… svårt att förändra sin inställning och svälja stoltheten… men de som förlorar mest på det är barnen… utan tvekan…

Om jag ser mig omkring så tycker jag mig kunna märka en viss lättnad i den extrema julhets som tidigare dominerat i både media och i samtalet mellan människor… det är fler och fler som ’sänker ribban’ en aning och fokuserar mer på de enkla och mjuka värdena… att vara tillsammans… äta gott… och bara ha det fint… Därför kan det vara bra att prata igenom vilka förväntningar man har inför julen… och hur man tillsammans kan göra den så mysig som möjligt… att visa barnen vad som egentligen är viktigt och inte överkompensera för våra skuldkänslor genom köpa alldeles för dyra presenter som vi egentligen kanske inte har råd med… speciellt inte i de tuffa ekonomiska tider som råder just nu…

Själv kommer jag att fira julafton tillsammans med mitt ex och vår dotter… exet till mitt ex och deras barn… samt diverse respektive och mor- och farförldrar och övriga släktingar… en härlig soppa… som faktiskt fungerar tack vare att alla tar sitt ansvar och tillsammans försöka skapa en trevlig atmosfär…
Allt med barnens bästa i fokus…

GOD JUL och ta väl hand om varandra… ; )

____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

 

Att finna ’den rätta’…

22 Jul

Vi söker och vi söker… efter vårt hjärtas stora kärlek…
Vissa finner den… andra inte… Men hur vet vi när vi hittat ’rätt’…? Den kan ju kännas rätt… men att det faktiskt är rätt vet vi inte alltid… åtminstone inte förrän efter ett tag… Det tar ju tid att låta känslorna ’sätta sig’… att de får mogna och sättas in i sitt sammanhang… Att lära känna kärlekens alla delar, inte bara den första attraktionen och passionen…

Att kunna vara riktigt goda vänner… som både kan ha roligt tillsammans men som även kan utmana och stimulera varandra till att utvecklas och växa som människor… Det finns ju så mycket att fortsätta upptäcka hos varandra och man väljer att se möjligheten… och inte bara nöjer sig och ’stänger dörren’ för nyfikenheten och spänningen…

Man behöver gå igenom ett antal situationer tillsammans… inte bara de mysiga stunderna utan även de jobbiga och prövande situationerna… så att man vet hur den andre tänker, känner och reagerar vid dessa tillfällen… när det verkligen gäller… Man behöver ju även själv visa var man står… för ingen vill ju ’köpa grisen i säcken’ så att säga… man vill veta vad man får… på alla plan…
Alltför ofta ser jag par som har alldeles för brått att gifta sig och slå sig till ro… de släpper allt annat… egna intressen, aktiviteter, vänner och t o m karriären… Sedan går det några år och de blir uttråkade… de blir till synes ointresserade av varandra… sura, griniga, trötta, hängiga… eller så börjar de titta åt andra håll… för att se om det finns något mer intressant ’på andra sidan’…

Min tro och uppfattning är att det finns ett antal människor på vår planet som är ’rätt’ för oss… på olika sätt… Med en person har man vissa delar som är bra.. med en annan person är det andra saker som klickar…


Men för att kunna veta när det verkligen är rätt… och det är dags att ’committa’ till en person… behöver man rannsaka sig själv och få klart för sig vad som egentligen är viktigt… och varför… Vad som får en att må bra, bli glad, känna sig trygg, älskad, kärleksfull, passionerad, nyfiken, lojal, osv… Först när man vet detta kan man matcha och värdera känslorna man får med en viss person… och sätta saker i perspektiv…
Det handlar alltså om ’den egna resan’…. resan i sitt inre… att våga se och möta sig själv… och vara helt öppen och ärlig mot sig själv… Det är inte alltid helt lätt eftersom man då också ser saker t ex vissa beteenden och mönster, som kanske inte är så trevliga… men det är ju först när man själv ser dem och bejakar dem… som man faktiskt kan göra något åt dem… och förändras…
Det är egentligen först då man är helt redo för en varaktig relation… när man vet man behöver och framför allt vad man är beredd att ge för att få det man vill ha…  Det är först man ärligt förstår och tycker om sig själv för den man verkligen är… som någon annan också kan göra det… ’på riktigt’… ; )

____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Den ansvarsfulla vuxenheten…

19 Jan

Barn blir utvecklade…. och vuxna blir invecklade… ; )

Ja, så kan man uttrycka det… för det händer något på vägen mellan barndom och vuxenhet… där mycket tenderar att bli mer allvarligt, stelt, ospontant och fantasilöst… och vi får anstränga oss mer och mer för att försöka hålla våra sinnen öppna… och kunna vara lekfulla och nyfikna…

Så varför måste allt bli så stort och svårt bara för att vi blir äldre… vad är det egentligen som händer…? Är det i takt med att förväntningarna på oss stiger som vi så att säga ’växer med uppgiften’…? Eller är det när vi börjar ta mer ansvar för våra handlingar som vi också blir mer rädda för konsekvenserna och håller tillbaka…?

Den allmänna uppfattningen är ofta att vi runt 50 års ålder når höjdpunkten av våra liv och att det sedan går utför… att barn och ungdomar utvecklas medan äldre och gamla människor åldras… För mig handlar det mer om en livslång utveckling…. och att varje period har sin tjusning… Den kan man förstås bara se inifrån varje specifik period… och det hjälper ju också att försöka acceptera sitt åldrande och inte förneka det… att bli vän med det faktum att vi förändras… både fysiskt, psykiskt och andligt… och att detta är en del av ‘the big plan’…

Jag är speciellt observant på det här när jag umgås med min dotter… observant på den där ’oförstörda’ gnistan och nyfikenheten… det så oskyldiga och spontana resonemanget… och framför allt den öppna och ärliga inställningen till sina känslor… Ja, här finns det mycket att lära… så vi lär av varandra… Hon vill ju åt min livserfarenhet, min kunskap, mitt lugn, stabilitet och beslutsamhet… och jag vill åt hennes barnasinne… hennes sätt att ’bedöma’ snarare än att ’döma’… och hennes positiva inställning till nya saker…

Fler vuxna borde försöka lära sig av barnen… och inte glömma hur det var att själv vara barn… att vara så sårbar, ömtålig och totalt öppen för nya intryck…

För hur torr, stel och tråkig en person än kan bli i vuxen ålder – så har vi ju alla varit små jollriga bebisar… i en helt okomplicerad tillvaro… redo för livet och alla dess möjligheter… och lyckligt ovetande om hur komplicerat allt kommer att bli när vi växer upp och  blir vuxna… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Hela ‘paketet’…

03 Dec

Ja, chanserna att träffa en partner där hela ’paketet’ funkar… är ju inte jättestor… ; )

Det är så mycket som ska stämma för det ska kännas värt att satsa både sin energi och kärlek på att bygga något hållbart för framtiden… För även om allt kan kännas bra i början när man ’träffar’ någon, så är det först efter en tid som man är i en bättre position att avgöra hur försättningarna egentligen är…

I min ålder, nu när jag kommit lite längre i livet… har jag inte alltid så mycket tålamod…. och är inte beredd att slösa tid på något som inte leder någon vart… Det är på både gott och ont eftersom det å ena sidan gjort att jag blivit mer selektiv och tidigare kan se vad som kommer att ge något av värde – och inte… Å andra sidan blir det ibland alldeles för lätt att avfärda saker utan att egentligen ge det en ärlig chans… Det är en balansgång där man behöver vara lyhörd för nyanserna… och kunna ‘läsa mellan raderna’ i det som sägs och görs…

Så vad ingår då i detta ’paket’… ja, faktiskt ganska mycket… Det måste finnas en attraktion… och det handlar inte bara om utseende utan också om kombinationen av utstrålning och egenskaper, som resulterar i någon sorts ’wow’ –känsla… Den är väldigt viktig och kan inte kompromissas bort… Antingen finns den eller så finns den inte… ’vibben’… ’det där extra’… som ger känslan av ‘fjärilarna i magen’…  ja, det har många namn men det är nog ungefär samma sak de flesta menar…

Tyvärr gör en del människor avkall på känslan av attraktion och passion till förmån för vissa egenskaper och omständigheter…
men jag menar att man då lurar sig själv på ‘konfekten’… Varför ska man ’nöja sig’…? Det fantastiska är ju att det faktiskt finns ’ett lock till varje gryta’… dvs någon speciell för oss alla… Jag menar att det t o m finns ett antal människor som går omkring på vår planet och är ’perfekta’ för oss… men det gäller bara att hitta en av dem…
Problemet är att alltför många orkar inte leta eller ha tålamod…  och nöjer sig istället med något som bara känns  ’OK’… eller ’bra nog’… Varför…? Jag vill känna att jag ’lever’… med allt vad det innebär… känna mig förälskad… känna känslan av att verkligen vilja vara nära en annan människa på det där  ‘exklusiva’ sättet… ’vi’ och det som bara är ’vårt’…

Det handlar förstås också om de personliga egenskaperna… man bör vara goda vänner… kunna kommunicera med varandra… kunna skratta tillsammans… och gärna ha några gemensamma intressen – även om man får nya intressen på köpet genom sin nya partner… Man bör även kunna diskutera saker och klara av att vara oense ibland, utan att det blir bråk eller sura miner… En gemensam syn på livet och framtiden är ju det viktigaste… Hur vill man bo och var…? Hur passar ens karriärer ihop…? Hur familjesituationen ser ut… och hur den ska se ut framöver…

Ja, familjen ja… Om det finns barn med i bilden ska de ju helst komma överens… partnern ska accepteras av ens eget/egna barn och man själv av partnerns barn… Man behöver enas om en gemensam inställning till uppfostran, rutiner och gränsdragningar… hur man visar kärlek och ömhet… rättvis bahandling… osv… Vidare är det en fördel om ens föräldrar åtminstone accepterar ens partner… om de verkligen tycker om dem är det så klart en bonus…
Om ’gemensam’ vårdnad gäller mellan partnern och dennes ’ex’, är det en fördel om det även där finns en acceptans och respekt… det underlättar när det t ex är dags för semesterplanering och högtider…

Puh, ibland blir man ju trött bara av att tänka på alla delar som ska funka… ; )
Då är det bra att gå tillbaka till ‘basics’… grundtron på kärlek och att allt löser sig… för bara man tar det lugnt och försöker skapa sin egen harmoni och balans… har saker en märklig förmåga att falla på plats och lösa sig själva…
Jag väljer att leva i den tron… och väntar med spänning på ’locket’ till just min gryta…

Love… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klicka på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Att äga eller förvalta…?

10 Nov

Konceptet ’äganderätt’ är intressant… rätten att äga eller förfoga över något…

För om man med ägande menar relationen mellan en person och ett föremål, så räcker inte detta eftersom vi kan ha många relationer till föremål utan att föremålen ägs av oss… För då krävs ju även en annan aspekt av ägandet, nämligen relationen till andra människor… Andra människor ska ju veta och respektera att jag ’äger’ något för att ägandet ska utesluta dem… Förresten finns det ju även de som lever i tron att man kan äga en annan människa och inte bara föremål…

För att upprätthålla äganderätten av föremål och ge den mening, har vi skapat regler om ägandeskydd t ex för stöld, bedrägeri, skadegörelse etc… olika regler som ska skydda ägandet…. för utan dessa regler skulle äganderätten inte ha någon betydelse för oss… Alltså kan man dra slutsatsen att äganderätten inte är en ’naturlig rätt’, utan en skapad rättighet… till skillnad från t ex rätten till liv och frihet…

Äganderätt brukar ibland försvaras utifrån perspektivet att det ska handla om något som visat sig vara ”gynsamt för den ekonomiska utvecklingen i samhället”…
Hmmm, intressant…

Jag menar att ’absolut och fullständig äganderätt’ inte existerar… eftersom ’äganderätt’ alltid är kopplad till begränsningar… som grundar sig på rättigheterna hos andra människor… Alltså handlar det om ett förhållande av olika omständigheter som tillsammans endast skapar en upplevelse av exklusivitet… en känsla av ägande… som inte har ett ’absolut’ värde i verklig mening…

Ja, men… jag äger väl mig själv, mina tankar och mina känslor…? Det kan väl ingen annan styra över…? Jo, visst har jag kontroll över mig själv… men bara till viss del… för här kommer de mer subtila värdena och tolkningarna in… Egentligen, om man är lite krass – så är jag ju faktiskt ett samlat resultat av andras tänkade och agerande… kopplat till mina upplevda erfarenheter av detta… allt från föräldrar, släktingar, vänner, skolkamrater, arbetskollegor, sociala kontakter, aktiviteter… till olika händelser, miljöaspekter osv…

Jag tycker att en mer romantisk tanke är att vi har rätten att förvalta vissa saker under en viss tid… innan det lämnas över till andra människor som fortsätter att förvalta… Med andra ord har vi har bara saker ’till låns’… och då upplever jag att det blir lättare förhålla sig till det man förvaltar… man blir mer tacksam och tillåter sig också att njuta mer… för när vi en dag ska vidare till ’nästa ställe’ får vi ju ändå lämna kvar allt på den här planeten… våra saker… våra barn… ja, allt…

Eller så kan man som Hasse Andersson fråga Sankte Per…
”Får man ta hunden med sig in i himlen…?”

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Barn = Liten vuxen…

31 Okt

Javisst är vi i grund och botten en produkt av vår uppfostran… och visst kan lära om en del beteenden senare i livet… men det blir svårare med tiden… Vi påverkas naturligtvis också av vår miljö… men hur vi formats under barnaåren präglar en stor del av hur vi blir som vuxna…

Många är gångerna då jag träffat folk från förr… och snabbt kunnat konstatera att de varit sig precis lika efter alla år… även om utseende och stil kanske ändrat… Märkligt…? Nej, egentligen inte… Det finns nämligen åtskilliga studier som visar att c:a 80% en människas värderingsystem – grundas de första 8-9 åren… alltså har vi inte mycket tid på oss att lära våra barn de viktigaste sakerna i livet…

Jag tänkte speciellt på detta härom dagen när jag satt och pratade med dottern (9 år) om livet, orättvisor, empati, lycka och kärlek… Tanken slog mig då att så som hon är nu, så som hon resonerar och uttrycker sig… så kommer hon också att vara som vuxen… mer eller mindre… fast naturligtvis i vuxen kropp och med utvecklat ordförråd etc… men värderingsgrunden kändes faktiskt ganska färdig… fantastiskt egentligen… Just nu handlar det mycket om att hon vill stämma av sina lärdomar och teorier med mig som vuxen… testa sina slutsatser för att se om de håller i ett större resonemang som förståeligt för henne…

Ja, det finns en hel mängd tekniker för att uppfostra sina barn… men jag tror på enkla metoder… med ingredienser av både humor och allvar… tydliga gränser med tydliga förklaringar… svar på frågor som stimulerar till följdfrågor… bra samarbeten och en känsla av att de bidrar… att man är viktig och uppskattas… att kunna känna sig trygg och framför allt älskad… Det märks så tydligt hur barnen mår i hur de uttrycker sig…

Det finns inget finare än ett lyckligt och harmoniskt barn… och inget värre än barn som mår dåligt och är olyckliga…

Barnen är det finaste vi har… och det vi sår får de skörda… så oavsett vad som än händer, kommer våra barn alltid att vara en del av oss… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 
 

Mina blodsband…

08 Okt

Jag brukar ofta få frågor om min etniska tillhörighet… Många tror att jag kommer från Sydamerika… från Sydeuropa typ Spanien eller Italien… Asien… ja, t o m Arabländer som Egypten… lite kul faktiskt… ; )
Det är alltid intressant att höra vad folk tror… Sanningen är att det finns lite av varje i min bakgrund… Min blanding brukar ibland kallas – Mareno… dvs vitt blod (svensk/tysk på min mammas sida), svart blod (afro-amerikan på min pappas sida) samt rött blod (indian på min pappas sida)… Dock finns det även andra namn för blandningen och historiskt sett har det i vissa sammanhang t o m inkluderats i begreppet Mulatt

 

Vad det gäller mitt ’vita’ blod… så finns där en intressant historia, både på den svenska och den tyska sidan… På den svenska sidan finns bl a min morfars farfar… Konsul Petter Olsson, som hade en framträdande roll i utveckling av Helsingborg som stad under 1800-talet… både som företagare och politiker… Detta finns dokumenterat i ’Släktföreningen Konsul P. Olssons ättlingar’ – som är en stor släktförening som kartlagt släktens historia och som träffas återkommande …

Min morfar, Hjalmar Olsson – var även han en mycket prominent man under sitt vuxna liv… bl a drev han upp storföretaget Elektrokoppar och var även en av drivkrafterna i Elektromekano…
Han var också vän med t ex Marcus ’Dodde’ Wallenberg (skapare av både Atlas Copco och SAAB), Ruben Rausing (Tetra Paks grundare) samt gamle kungen Gustav VI Adolf

Jag minns väl min barndom i Helsingborg (vi bodde på Tågaborg) och den speciella relation jag hade till min morfar… som representerade den ’gamla’ generationen i sin lite strikta framtoning… en mycket seriös man… men med ett stort hjärta… Han och hans tyska fru blev ganska förvånade när deras äldsta dotter berättade att hon inte bara hade gift sig med en svart man, under sin vistelse i New York… utan även fått en son med honom…
Så småningom flyttade dock vår familj (mamma, pappa, min syster och jag) in i samma hus som mormor och morfar bodde i… ett stort 3-våningshus… och ganska snart blev Morfar och min pappa mycket goda vänner… Jag och min syster tillbringade mycket tid nere hos morföraldrarna… som var väldigt förtjusta i sina barnbarn… och jag minns fortfarande Jularna vi firade tillsammans… alla morföräldrarnas barn (min mamma och hennes 4 syskon) samt alla barnbarnen… Det var en underbar tid som jag ibland kan känna stor saknad efter…

Jag är noga med att föra informationen om vår historia och bakgrund vidare till min dotter… så att hon ska kunna veta var hon kommer ifrån och hur allt har lett fram till just henne…

Det är viktigt att veta vem man är… och hur allt hänger ihop… och tänk vad man kan hitta när man gräver lite i sin historia… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Jämställd eller bara smart…?

16 Sep

För en tid sedan presenterade SCB en undersökning om tidsanvändning för hushållsarbete i de svenska hemmen… och man kunde påvisa att kvinnor ägnar mindre tid åt disk och tvätt – och män något mer – än vad de gjorde för tio år sedan… så antingen har det blivit mer jämställt i det svenska folkhemmet, eller så har det skett en omfördelning av hushållssysslorna… ; )

En del kvinnor tycker att det är oattraktivt med en man som är alltför huslig… i alla fall när det t ex handlar om städning och tvättning… Måla huset, fixa med bilen och snickra brukar däremot vara mer än OK…
Ja, de stereotypa bilden av vilka sysslor som är typiskt manliga och kvinnliga i hushållet, finner man nog fortfarande i många hem…

Jag tycker att det är självklart att man hjälps åt… oavsett vad det handlar om för slags sysslor… det är ju totalen som räknas… och ju mer man hjälps åt, desto fortare blir man ju färdig med sysslorna och kan ägna sig åt andra saker istället… t ex varandra…

Ofta är det just den gemensamma kvalitetstiden som blir lidande eller t o m saknas i många relationer… man tar sig helt enkelt inte tid för varandra… prioriterar inte kärleken och gemenskapen… eller så gömmer man sig i sysslorna för att slippa vara nära varandra…
vilket ju är ännu värre…

Jag gillar att samarbeta… och att man gör det man är bra på… oavsett vilka sysslor det handlar om… därefter vill jag lägga min tid på annat… För en sak är säker – jag kom till inte till den här planeten för att lägga all min tid på hushållssysslor… jämställt eller inte…

Jag vill frigöra så mycket kvalitetstid som möjligt.. jag vill göra och uppleva saker… ja, känna att jag lever…  för en vacker dag är det ju för sent… då tar allt slut och det är dags att dra vidare till – tja, vem vet var…

Life’ too short… so live a little… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Till döden skiljer oss åt…

11 Aug

Är det möjligt att vara tillsammans med en och samma person livet ut… i ett monogamt förhållande…?

Ja, därom tvista de många…  och med all rätt…
Vissa menar att det är en omöjlighet… att människan inte skapt för att ‘bara’ hålla sig till en människa… medan andra tycker att det är en självklarhet att upprätthålla en exklusiv tvåsamhet… genom vått och torrt…

Själv tycker jag att frågan inte är helt enkel att ta ställning till… eftersom svaret beror på vilka förutsättningar som gäller… För även om man är en människa med åtminstone hyfsad självinsikt, som är i kontakt med kärleken inom sig, har respekt för andra människor, besitter viljan att både utveckla sig själv och den relation man befinner sig i… samt har en klar uppfattning om vad som gör en lycklig… Så krävs det ju att man har en någorlunda likasinnad partner om det hela ska fungera och man kan ska kunna tillbringa ett lyckligt liv tillsammans… till döden skiljer en åt…

Men om man som par inte har en dynamiska balans mellan sig… och inte vågar älska eller låta sig älskas… inte respekterar varandra… eller tacklar utmaningar och meningsskiljaktigheter på för olika sätt… är ju risken stor att man antingen glider isär… eller driver bort varandra…

Hur kommer det sig t ex att Sverige ligger i topp vad gäller skiljsmässo- och separations -statistik…? Är det för lätt att skilja sig här… eller tar vi för lätt på äktenskapet som institution…? Nu för tiden krävs det mer för att driva igenom en skiljsmässa… men ändå har statistiken ökat…

Man får nog spola tillbaka bandet en aning… och titta på
den egentliga anledningen till varför man gifter sig…
Är det verkligen för att man älskar varandra tillräckligt mycket… och att man tror på en gemensam framtid tillsammans… livet ut…?
Eller handlar det mer den närmsta omgivningens förväntningar… biologiska klockor som tickar… eller positionering i det sociala spel som ständigt pågår i vänskapskretsen… vännerna som gifter sig och skaffar barn… grupptryck… prestige… acceptans… bekräftelse…
Om folk hade lagt lika mycket tid på att planera sina äktenskap som de gör på att planera sina bröllop – hade bilden varit en helt annan…

Själv är jag en väldigt ’auditiv’ person… dvs jag lägger mycket tyngd och fokus på det som sägs… ord… (ja, det är säkert därför jag arbetar med information och kommunikation’)…
Givetvis fäster jag också stor vikt vid det man gör… och känner… men jag tycker att det är alltför ofta som ord ’missbrukas’… genom att man slänger ur sig saker som inte är genomtänkta… eller att man inte inser konsekvenserna av som sägs… och då är det bäddat för både besvikelser, misstro och konflikter…

Nej, bättre att vara öppen och rak i början av relationen… öppen med vad man står för… och rak med sina intentioner… att varken vilseleda eller bygga upp förväntningar som inte går att infria… och om det inte känns ’rätt’ – att då våga lita på känslan och ha modet att avsluta relationen…
MEN viktigast av allt… om det verkligen känns rätt – att också våga lita på den känslan, öppna sitt hjärta, låta kärleken flöda… och att våga vara lycklig…

Ja, kanske är jag lite gammeldags… men jag tror fortfarande på den stora och passionerade kärleken… och att man faktiskt kan vara varandras själsfränder… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…