RSS
 

Archive for the ‘Familj & Barn’ Category

The ‘perfect’ partner…

05 Jun

How do you know when it’s real…. I mean, the real thing… true love… the kind that’s meant to last forever…? The quest to find the ‘perfect’ partner… is it a never-ending story… or reality waiting to happen…?

How do you know…? What’s it supposed to feel like…?
I think most of us know how it feels to be in love… but to truly love someone… so much that you want to spend the rest of your life together with that person… well, that’s different… Yes, a few times it has felt like it was the ‘real deal’… but then it didn’t turn out that way…

So what makes it last then…? When I ask the people in my in surroundings, that have stayed together for many years – they usually say that you have to work on the relationship… that it might not always start out being 100% but if you work at it long enough… and hard enough, you will eventually reach that point…

But does it have to be hard…? I mean, of course you want to put some effort into making the relationship work… but what if the person you meet is ‘right’ for you… matches you in every way… does it really have to be so hard then…?                                                             

   I believe that in this world of ours, there are several ‘perfect’ partners walking around somewhere… we just need to find them… or at least one of them… ; )
Maybe I’m a hopeless romantic but I really do believe in ‘love at first sight’ and all that stuff… I believe in keeping the passion alive while still developing the relationship… but more based on a ‘mutual understanding’… that the success of a relationship is built on respect, honesty and the concept of ‘give and take’… that it’s a question of learning and knowing when to step back and when to take charge… that you need to choose your battles… and cannot ‘win’ every time… sometimes you need to see the ‘big picture’ or the reasons behind your partner’s behaviour… and just let things ‘slide’… not waste energy on things that don’t take the relationship forward…

Sure, I expect the road might be a bit rocky sometimes… but rather that than having the relationship finds itself on the brink of disaster every time there’s a conflict… or even WORSE… when there’s no turbulence or conflict at all… no disagreements… no passion… just silent acceptance and a ‘make do’ mindset… Hmmm, not very inspiring…

Hmmm, I guess one should not ponder too much…
It’s probably easier to rest assured that ‘you’ll know when it hits you’… ‘All good things come to those who wait’… I seem to recall someone saying…

I sure hope he’s knew what he was talking about… ; )

___________________________________________________________________________________________

You can subscribe to my blog by clicking the orange RSS icon at the top of this page…

 

Den största kärleken…

18 Maj

Ord… tänk att ord kan sätta igång sådana känslor… ord som berör… ända in i hjärtats innersta rum…
Sådana ord läste jag på födelsedagskortet från min dotter idag… och ännu en gång kunde jag bekräfta…
att det inte finns någon djupare, finare och ärligare kärlek – än kärleken till sitt barn…

Tänk att ha privilegiet att kunna få ta hand om våra barn… ansvara för deras utveckling… bidra till att forma deras värderingar och personligheter… Att ha fått möjligheten att dela en så öppen och vilkorslös kärlek…

så äkta och bestående… Dessa små varelser som sätter så mycket tillit till oss… och vill följa i våra fotspår…

Låt oss vara tacksamma för den möjlighet vi fått… att våra barn valt just oss som föräldrar…
Låt oss sträcka på oss i stolhet och aldrig glömma att vara tacksamma för att vi har dem hos oss…
Låt oss värna om denna, den finaste kärleken av alla… för evigt och för alltid… ; )
________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Unik men inte perfekt…

24 Apr

Jag och lillan pratar just nu mycket om att alla är unika men att ingen är perfekt… och att det är just detta som gör oss – unika… Att var och en av oss har sina speciella egenheter, varianter och skavanker… men att detta är naturligt… t ex att ögonen inte är lika stora eller sitter helt symmetriskt… likaså öronen… att näsan kan vara lite sned… att tår och fingrar varierar i form och storlek… osv… Att våra olikheter representerar något positivt och speciellt… som vi ska ta vara på och inte vara rädda för…

Min dotter fyller snart 9 år och börjar bekymra sig lite för att allt inte är ’perfekt’ och ’exakt’… hon är väldigt observant på detaljerna i sitt utseende… och även om jag har varit beredd på att den här typen av frågor skulle komma, är det nu extra viktigt att ge henne väl genomtänkta svar… så att hon får en naturlig och avspänd inställning till sig själv – både vad gäller de inre och de yttre attributen…

I dagens tekniksamhälle finns det nu väldigt bra verktyg och sätt att illustrera de saker man pratar med sina barn om… YouTube är just ett sådant verktyg… där man omedelbart kan erbjuda en ganska verklig referens till det som diskuteras… så att barnen får bra svar på sina frågor… Jag önskar att YouTube fanns som inlärningsreferens när jag var liten… ; )

När vi idag pratade om hur våra ansiktshalvor är olika och att det är detta som ger den mänskliga känslan i vårt utseende… kunde jag med hjälp av datorprogrammet Photoshop visa henne hur  märkligt och stelt det skulle se ut om våra ansiktshalvor såg exakt likadana ut…

Dottern blev så klart förvånad när hon såg resultatet och förstod vad jag menade… hon kände sig också väldigt tacksam över att hon faktiskt begåvats med ‘olika’ ansiktshalvor… Därifrån kunde sedan en parallell dras till fingertoppar… och hur deras unika fingeravtryck faktiskt hjälper polisen att fånga skurkar… Med detta kunde vi sedan avsluta vårt samtal om olikheter… och dottern var nöjd med de svar hade hon fått samt dagens nya insikter… ; )

Vi vuxna kan ta lärdom av barnen när det gäller så mycket… som att just att respektera varandras olikheter och egenheter… Man behöver inte alltid gilla dem… men bara att respektera dem är mycket värt… för den respekten vill vi ju själva också ha av andra… att vi ska uppskattas för att vi är de vi är… och ingen annan…

Alla är vi lika… i att vi alla är så olika… ; )

_____________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Barn och förtroliga samtal…

27 Mar

Som stolt och engagerad förälder gör jag förstås vad jag kan för att uppfostra min dotter på ’bästa’ sätt… men visst kan det vara svårt att veta vad som är bäst just för henne…

Det mest naturliga sättet att mäta detta, är via den feedback som hon själv ger… utan att jag frågar förstås…
Hur glad hon är… inspirerad… nyfiken… intresserad… hur hon beter sig mot sina medmänniskor och hur hon hanterar de situationer hon ställs inför… även vilka saker som skapar konflikt och irritation… etc…
Enligt vetenskapliga studier, är ett barns värderingssystem fastlagt till c:a 80% vid 8 års ålder… och därefter blir det svårare och svårare att förändra deras värderingar…

För närvarande pratar jag och dottern mycket om förtroende…
t ex om vad som kan kallas ’förtroligt’ i ett samtal… vad som är OK att berätta för någon annan… och vad som inte är det…
Härom dagen hade vi ett intressant samtal om just det här (OBS – det är inte dottern på bilderna)…

Dottern kom till mig och var ledsen….
”Pappa, jag har en sak jag bara måste berätta”.
”Jaha, vad är det gumman”, sa jag.
”Jo, jag har gått och tänkt på det i över en vecka… det är något jag har gjort… och jag skäms så mycket”.
”Jaha”, sa jag… ”Vad är det då…?”
”Jag vet inte om jag vågar berätta”.
”Jodå, du kan berätta allt för mig…”, sa jag… ”det är alltid bättre att vara ärlig och tala om vad man gjort…”
”Jag skäms så”, sa hon.
”Älskling berätta nu, så pratar vi om det… det är OK”.
”Jo, du kommer ihåg för några veckor sedan när vi tittade på ’Let’s Dance’ och du sa att du tyckte Malin var fin (Alexander Rybaks danspartner)…”
”Öh, ja… det minns jag”…
”Jo, jag råkade berätta det för två klasskompisar när vi pratade om programmet”, sa hon.

Ja, det var så klart svårt för mig att inte börja gapskratta… men detta var tydligen väldigt viktigt för henne…
så jag bara log och förklarade att det här inte var något farligt… inte något som jag blev sur eller arg över…
Det var också ett bra tillfälle för mig att kunna förklara att vad man får säga och inte säga, av något som berättas… varierar från situation till situation… att om man berättar något i förtroende och man säger att man inte vill att det berättas vidare – då får man respektera det… men om inget sådant sägs, så får man använda sitt omdöme och avgöra själv… och det är inte alltid så lätt… men det sådant man lär sig…

”Jaha”, sa hon… ”så det var ok att jag råkade säga det då…?”
”Ja gumman, det var helt ok… det viktiga var att du kom och berättade det för mig… jättebra… det kan du alltid göra, oavsett vad det gäller…”

Hon drog en lättnadens suck och kände sig nöjd med svaret och utgången av situationen…
Jag log för mig själv och kände att vi kommit ännu ett steg på vägen i arbetet med att förbereda dottern på det liv som väntar henne framöver…

Arbetet i ’livets skola’ fortsätter… spännande… ; )

_____________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen längst upp på sidan…

You can subscribe to my blog by clicking the orange RSS icon at the top of this page…

 

Läxor – ett nödvändigt ont…?

13 Feb

Läxläsning har aldrig varit någon favoritsyssla för mig… inte vad jag minns i alla fall… Det var ju ett tag sedan jag gick i skolan… Något jag minns mycket väl är mitt sista år i grundskolan… sista terminen i 9:an närmare bestämt… Jag låg ruskigt dåligt till efter flera års ointresse av de ämnen som lärdes ut… och framför allt hur de lärdes ut… Min plan hade tidigare varit att komma in på Ekonomisk 3-årig linje… men just då såg det väldigt mörkt ut… minst sagt… Jag var seriöst skoltrött och inne ien stor identitetskris… jag var envis, splittrad och inte speciellt mottaglig för nya intryck eller möjligheter… så förutsättnigarna var inte bra just då…

Räddningen kom i form av en amerikansk man som hette Larry… Han hade varit min hemspråkslärare i ett flertal år… och visst hade jag hade förtroende för honom men såg honom mer som en snäll liten man som var bra på amerikanska… Han erbjöd sig att hjälpa mig med läxorna denna sista termin i 9:an… och motvilligt accepterade jag… fast med stor skepsis… ingenting kändes möjligt för mig just då… Men, på något märkligt sätt lyckades Larry identifiera mina potentialer, genom att förstå att jag behövde en annan form av inlärning för att fullt kunna ’blomma ut’… Det var som att gå från ’mono’ till ’stereo’… och sedan vidare till både ’surround’ och ’3D’… allt på en gång… Utan att jag egentligen tänkte på att det hände, så öppnades dörrarna till mina inre resurser… mest genom att koppla ihop mitt intellektet med mina känslor… Det blev ett resonemang… ett ’bollande’ av idéer… en relevans, som jag inte hadekönt innan… och helt plötsligt kunna jag se möjligheter istället för bara hinder och problem…

Det hela handlade om att skapa ett ’ankare’… något att hänga upp allt på… att identifiera en anledning till varför jag skulle intressera mig för inlärningen… inte bara för att det förväntades av mig… och att jag skulle ’rätta in mig i ledet’… utan för att hitta svaret på frågan ”What’s in it for me…?” Varför ska jag anstänga mig …?
Det var speciellt två saker som Larry lyckades få mig att förstå och se framför mig… dels skapade han relevans i det som behövde läras in… genom att visa hur det hänger ihop med det som sker i livet… verkliga exempel och kopplingar till vilka effekter all kunde ha… alltså en koppling mellan teori och praktik… på ett sätt som jag kunde förstå och kunde ta till mig…

Det andra Larry lärde mig var att det bara är jag själv bestämmer mitt eget värde… ingen annan… dvs att om jag bestämmer mig för att jag ska lyckas, så kommer jag också att göra det… kraften kommer inifrån… den finns redan inom oss… det handlar bara om att släppa fram den… att faktiskt våga släppa fram den… Ville jag vara en ’följare’ som alltid följer andra och deras drömmar… eller en ’ledare’ som visar vägen… framför allt för sig själv…
Larry fick mig att känna stolthet och glädje inför mina uppgifter… en spänning och förväntan inför vad nästa lektion och läxa kunde ge… jag var som förbytt och lärarna förstod ingenting… och på en termin gick jag från 2,9 i snitt (gamla betygsystemet) till 3,9… och lyckades komma in på den 3-åriga ekonomiska linje som jag så länge hoppats men inte vågat tro på… Mycket hade varit annorlunda idag om jag inte hade kommit in…

Idag anväder jag med fördel samma teknik med min dotter som går i 2:a klass… och jag kan se liknande effekter på hennes inlärningsförmåga och framför allt hennes intresse för de ämnen som ibland kan kännas lite svåra t ex matte… Tillsammans letar vi efter ’nyckeln’… verktyget som hjälper henne att öppna de ’dörrar’ som låter henne att se hur allt hänger samman… att skapa relevans… och genom det, hitta det där lite lättare sättet att kunna klara av precis samma uppgifter, som förut kändes så jobbiga… fast nu med mer intresse och glädje… ; )

Larry bor idag i New York och vi har tyvärr ingen kontakt… men jag kommer aldrig att glömma hur han fick mig att ’se ljuset’ vad det gäller inlärning… ; )

_______________________________________________________________________________________________

TIPS: Du kan prenumera på mina blogginlägg genom att klicka på den oranga RSS ikonen uppe till höger…

 

Den ’perfekta’ partnern…

24 Sep

Existerar den perfekta partnern…? Svaret är både ’ja’ och ’nej’…

Ja, den perfekta partnern existerar… utifrån vad vi faktiskt behöver och vad som är bäst för oss… men det är tyvärr inte alltid vi vet vad vi detta är…

Nej, den perfekta partnern existerar inte – utifrån allt vi vill ha i en person… eftersom våra önskelistor på egenskaper och attribut oftast blir både väldigt långa och orealistiskt detaljerade…

Ofta söker vi vår partner utifrån det vi vill ha istället för det vi behöver… och allt handlar ju inte om attraktion och åtrå… utan också om att kunna – mötas, komplettera varandra, kommunicera, känna tillit, skratta tillsammans, samarbeta… osv…

Min uppfattning är att det finns åtskilliga personer i vår värld som är i det perfekta för oss… var och en på sitt sätt… utifrån vad vi behöver… det gäller bara att hitta någon av dem… och det kan ju ibland ta tid… ; )

Media gör sitt bästa för att försöka påverka oss i vårt sökande efter ’den rätta’… och fokuserar gärna på det yttre… ett yttre som är överdrivet till perfektion – denna perfektion påverkar oss i sökandet efter ’drömpartnern’… och vi glömmer gärna att ’bakom kulisserna’ har nästan allt formats och manipulerats enligt alla tricks som finns i boken… retoucherade bilder, perfekt ljussättning, kläder, make-up, hårförlängningar, glans, lösa delar och tillsatser… osv… allt för att ge ett intrycket av – perfektion…

Likaså i filmens värld… där handling och karaktärer antingen är påhittade, förskönade eller överdrivna till det extrema… för att vi som åskådare ska förföras, förfäras eller på annat sätt fångas in i den värld man skapat just för oss… vi tror på det vi ser… Även de s k ’reality-showerna’ är ju extremt konstruerade för att fylla precis ’de hål’ som producenterna anser behöver fyllas i våra liv… mycket beräknande… och mycket effektivt…

Men verkligheten ser ju ofta väldigt annorlunda ut… och de människor vi väljer att ingå relationer med… har ju både bra och mindre bra sidor… olika egenskaper… olika styrkor och svagheter… etc…
Det jag ser omkring mig är oftast två varianter: Antingen att man ’nöjer sig’ med det man tycker att man kan få… (det man anser sig vara värd) ELLER att man har så höga förväntningar och krav, att ingen ’normal’ människa kan motsvara dessa – och man förblir ensam i sitt desperata sökande efter drömpartnern… 

Om man ser tillbaka på sina tidigare partners, brukar man ofta kunna se vissa mönster… vissa mer tydliga än andra… och det går ganska lätt att konstatera vad som fungerat bra och mindre bra… men istället för att bara fokusera på de bra delarna hos var och en – och försöka slå ihop dessa till en drömpartner… tror jag mer på att se på det som inte fungerade bra… och lära av detta… t ex: Om det var mycket bråk om svartsjuka, kan man ju faktiskt analysera sitt eget beteende och fråga sig… ”vad bidrog jag med för att det skulle bli så här…?” Kanske berodde det på bristande självkänsla eller ett överdrivet bekräftelsebehov… Då behöver jag ju inte ’snöa in’ på att försöka hitta en partner som inte är svartsjukt lagd (det resulterar ändå ofta i motsatsen), utan istället söka efter en person som kan bidra till att jag kan känna sig mer trygg i mig själv… eller känna mindre rädsla för att bli lämnad… Att lära av misstagen tycker jag ger mycket mer än att skapa orealistiska drömlistor som ändå ingen kan leva upp till…

Drömpartners finns ’där ute’… som är ’rätt’ för just dig… Men då gäller det att vidga vyer lite och försöka se helheten… och framför allt se igenom ’hypen’…

Lycka till… ; )

 

Våga falla… och res dig starkare…

27 Jul

”Det är inte hur hårt du faller… utan hur mjukt du landar…”

Ja, faller gör vi alla… gång på gång… men det gäller att försöka ’landa mjukt’ genom att hantera ’fallet’ på ett sätt som inte skadar oss… utan bara gör oss starkare… ungefär som med små barn som ramlar där vi säger… ”upp igen… upp och hoppa…” Barnen lär sig till slut att falla är en del av livet… och det behöver inte bli så dramatiskt varje gång…

Hur hårt vi som vuxna faller beror dels på vilket typ av misstag vi gjort… och hur många gånger vi gjort samma misstag… ju allvarligare misstag (läxa) – desto hårdare faller vi… men det är också den egna inställningen (attityden) som avgör… Vi gör klokt i att utveckla vår förmåga att ’hantera’ det som sker genom att försöka se möjligheterna i det… Falla kommer vi alltid att göra emellanåt men det handlar om att våga lita på att vi kan landa mjukt… att se möjligheterna i det sker… Men detta är inte alltid så lätt eftersom vi har en tendens att fokusera på problemen istället…

Varje ’problem’ är dock kopplad till flera möjligheter… Ordet problem betyder ju faktiskt – ’före lösning’… (pro-blem)… så om vi försöker se det så, kan fallet bli mjukare… och vi hinner t o m tänka på vägen ner… upprätta en mental handlingsplan, så att vi med en gång kan börja agera när vi ’landat’… för att förhindra att samma misstag sker igen…

Hur mjukt du landar handlar också om vilket ’support-system’ du har… t ex uppbackning i form av familj och vänner som stöttar dig… och kan ge dig goda råd eller bara finnas där för dig när du behöver det… Men i slutändan är det ändå alltid upp till oss själva… det är vi som måste fatta besluten, göra valen… och ta ansvar för vårt liv…

Bland det sämsta vi kan göra är att gå in i den berömda
’offer-rollen’… och vända det som sker åt andra håll… istället för att se vår egen del i det som händer… det är väldigt lätt att göra det eftersom det frigör oss från eget ansvar… men i offer-rollen sker ingen utveckling… och vi tar oss inte framåt i livet… utan ’trampar vatten’… kämpar bara för att hålla huvudet ovanför vattenytan… för att överleva istället för att leva… och vad är det för liv…?

Nej tack…

Våga tänka på dig… våga göra det du behöver för att känna kärlek och lycka i ditt liv…
Våga falla… men våga också lita på att du kan landa mjukt… och resa dig klokare och starkare än förut…
Att våga, tar dig framåt…

Så våga… att våga… ; )

 

Pengar = Lycka…?

20 Jul

Miljonlön, vrålåk och lyxig villa – Är det receptet på lycka…?

  
Ja, enligt 85% av de svarande i en ny undersökning så går vägen till lycka går via pengar – i massor…
Ett perfekt liv kräver tydligen en lön på minst en miljon om året, ett hus värt 10-15 miljoner och en monsterbil på uppfarten… En hög inkomst verkar enligt undersökningen vara vägen till lycka, samtidigt som många vill jobba så lite som möjligt… Två utlandsresor per år och en arbetsvecka på bara 20 tim/vecka finns också med på önskelistan…
20% vill sluta jobba helt…

Dock lever dock de allra flesta långt ifrån drömmen…
85% är trötta på sitt liv och känner att de har långt kvar till fantasilivet… Men pengar är inte allt… undersökningen visar också att familj och vänner är viktigt… Många säger att en stor del i jakten på lycka handlar om att få barn och gifta sig… Idealet är att kunna spendera 4 tim/dag tillsammans med familjen (28 tim/vecka)… och nästan 2 tim/dag tillsammans med vänner (13 tim/vecka)… Dessutom önskas 25 minuters egen tid om dagen… För många är det också bråttom med drömlivet… redan vid 42 års ålder vill man kunna leva lyckliga i alla sina dagar…

Ja, sann lycka är ju tyvärr svår att mäta… även om de olika attributen ofta är lättare att konkretisera… dessutom lycka är väldigt subjektivt… och betyder helt olika saker för olika människor… Anledningen till att många vill ha liknande saker livet är att vi tenderar att påverkas mycket av vad vi ser och hör i vår omgivning… och då rättar vi in oss efter vad andra vill tycker och vill ha – för att känna att vi ’passar in’ och bli accepterade… man vill helt enekelt vara som andra… Därför kan det vara bra att ta sig en funderare och själv försöka värdera sin lycka… utifrån sina egna värderingar… inte andras…

”What’s money…? A man is a success if he gets up in the morning and goes to bed at night… and in between does what he wants to do…”
/Bob Dylan

 

The ‘Quick fix’…

09 Jul

Mycket idag handlar om ’instant gratification’ eller ’immediate benefits’… dvs om vi ska göra något, köpa något eller uppleva något… så vill vi få belöningen så snabbt som möjligt… Det gäller i synnerhet all reklam vi bombarderas med… kunden måste tillfredställas så snabbt som möjligt… omedelbar effekt… eftersom många människor inte längre har tålamod att vänta på resultaten… Ju snabbare effekt, desto mer försäljning… Det handlar om en samhällsutveckling som mest liknar ett ‘runaway train’… ett skenande tåg som inte går att stoppa…

Eftersom det är marknaden och efterfrågan som styr denna utveckling… är det inte konstigt att företagen snabbt är framme och mjölkar möjligheten… Ibland kan dock de verkligt påtagliga effekterna av en produkt eller ett förändrat beteende – komma med tiden… dvs man får försöka se det hela lite mer långsiktigt… och ha tålamod… men hur ska det gå till i dagens ’stress-samhälle’…? Många har ju varken tid, intresse, ork eller tålamod längre… allt ska ju gå så snabbt…

Vi behöver lära oss att se ’helheten’… där saker och ting kan få lov att ta lite tid… om det som finns på andra sidan – är värt att vänta på… men hur vet man det då…? Ja, i första läget kan man kolla med andra som gått igenom samma sak tidigare… de som har ’gjort det’… referenser… man kan också läsa på och ta reda på information som ger bättre kunskap, och därmed också gör det lättare att ibland välja en mer långsiktigt lösning…

 

Kortsiktig lösning = kortsiktigt resultat…
Långsiktig lösning = långsiktigt resultat…

Visst, ibland kan det vara mer fördelaktigt med en kortsiktig lösning… men det handlar mer om att utveckla sin förmåga att kunna se skillnaden och välja det som känns bäst för situationen… att liksom ‘tänka efter’… före… Annars riskerar vi att tappa fattningen fullständigt… att inte ta oss tid att ‘stanna upp’ och verkligen fundera igenom saker ordentligt…

So stop and smell the roses… see the bigger picture…
‘Cos a quick fix… seldom sticks… ; )

 

Semesterfiraren…?

30 Jun

Ja, då var semestern igång… mycket anpassningar och justeringar för att få ihop planeringen med alla inblandade… speciellt när det handlar om separerade famlijer med nya respektive och gamla ‘ex’… Till slut faller väl allt förhoppningsvis på plats… och man kan äntligen komma igång med den efterlängtade semestern… och verkligen njuta… eller…?

Visst blir en annan stämning och känsla när det är sommar… eller det borde i alla fall bli det… man kopplar av och släpper efter på tider och rutiner, eftersom det finns ju så många ’måsten’ annars… Men alla verkar inte lika avslappnade… överallt uppmärksammar jag tydliga tecken på att vissa tycks ha svårt att koppla av och komma in i ’semester-lunken’ när de väl får chansen… Jag noterar framför allt en del barnfamiljer där föräldrarna känns allt annat än avspända… pressade av antingen arbete, förpliktelser eller familjens semesterförväntningar – som ju kan vara nog så prövande… Alla familjemedlemmar har ju sina förväntningar… och alla vill ju ha dem uppfyllda… men tyvärr lyckas det inte alltid bli som man hoppats… förväntningarna kanske ligger på en nivå som inte är fullt genomförbar… Själv vill man kanske bara koppla av, men istället rullar ett jätteprojekt igång… semesterprojektet… där det ska planeras, förberedas, fixas, verkställas, säkerställas, riskanalyseras, utföras, trängas, strulas, tjatas, kivas, osv… Puh, jag blir trött bara jag tänker på det…

Problemet är nog ofta att man inte pratat igenom sina olika förväntningar… och kanske framför allt, inte tagit hänsyn till sina egna önskemål… utan fokuserat alldeles för mycket på alla andra…
Därför kan det vara bra att på förhand prata igenom vilka förväntningar alla har inför semestern… och vad som är möjligt att genomföra… så att man är överens… innan allt drar igång… Det måste finnas något för alla inblandade… som uppfyller och stimulerar… om det ska kännas som en riktigt ’semester’… men samtidigt handlar det också om att kompromissa… och det behöver inte bara handla om finaste utlandsresan till super-exotisk destination… utan det kan lika väl vara möjligheten att kunna få vara hemma och kanske fixa lite i huset… sova lite längre på mornarna… släppa efter lite på tider och rutiner… Ja, vi gläds alla åt olika saker… det handlar nog mer om att visa respekt och vara lyhörd för sin omgivning…

För de som lever själva, är ju situationen en annan… då gör man ju som man vill… även om man också vill känna sig utvilad och stimulerad när semestern är över… och allting faller tillbaka till den vanliga ’lunken’…

Jag tycker att det viktigt och tänka på sig själv, oavsett om man lever själv eller i en familjesituation… att tänka på sig själv utan att för den sakens skull vara egoistisk och bara tänka på sig själv… Det handlar om balans… för om inte jag själv mår bra och känner mig uppfylld… kan jag ju inte heller ge 100% av mig själv till människorna omkring mig… eller hur…?

So remember, don’t forget to look out for number one… ; )