RSS
 

Posts Tagged ‘barn’

Juletid eller Julestrid…?

16 Dec

Ja, så var det dags igen…. julen är här… och med den kommer alla förväntningar och önskemål… och för många kommer tyvärr också ångest, besvikelser och bråk att utgöra en alltför stor delar av högtiden… Men även om vi alla har olika uppfattning om vad som krävs för att skapa en ’bra’ jul… vill vi alla vara nära våra kära på något sätt…

En utmaning som har blivit mer tydlig med åren är hur alla splittrade och nystartade familjer ska kunna få ihop det med planering och uppdelning… så att barnen får ta del av alla inblandade personer… och så att vi alla kan få känna samhörighet och frid… även när våra barn inte är hos oss… utan hos ex-partnern…
När detta inte fungerar märks det tydligt… men vi glömmer hur lätt de är för barnen att ta på sig skuld och vilja ’fixa’ så att allt blir bra för alla… Ibland blir det nästan som att de tar på sig vuxenrollen… och visar storhet, förståelse och förlåtelse… och vi vuxna beter oss som barn istället… och blir bångstyriga och envisa om att kämpa för den egna ståndpunkten…

Det krävs onekligen en del av oss vuxna… där vi behöver visa att vi kan ställa oss över eventuella meningskiljaktigheter med våra ex eller andra familjemedlemmar… och tänka på vad som blir bäst för barnen… osjälviskt och med kärleken i fokus… För det är ju vi som visar vägen för våra barn… om hur man som vuxen hanterarer relationer – även efter att man gjort slut eller skiljts åt…

Är det någonting jag lärt mig under mina år som separerad förälder med barn… så är det att saker inte är svarta och vita… det är inte fråga om ’antingen eller’… utan istället är familjelivet full av gråzoner där man som vuxen ofta behöver sätta sig själv och sina känslor åt sidan för barnen… Det är så lätt att bli bitter och vara oförlåtande… svårt att förändra sin inställning och svälja stoltheten… men de som förlorar mest på det är barnen… utan tvekan…

Om jag ser mig omkring så tycker jag mig kunna märka en viss lättnad i den extrema julhets som tidigare dominerat i både media och i samtalet mellan människor… det är fler och fler som ’sänker ribban’ en aning och fokuserar mer på de enkla och mjuka värdena… att vara tillsammans… äta gott… och bara ha det fint… Därför kan det vara bra att prata igenom vilka förväntningar man har inför julen… och hur man tillsammans kan göra den så mysig som möjligt… att visa barnen vad som egentligen är viktigt och inte överkompensera för våra skuldkänslor genom köpa alldeles för dyra presenter som vi egentligen kanske inte har råd med… speciellt inte i de tuffa ekonomiska tider som råder just nu…

Själv kommer jag att fira julafton tillsammans med mitt ex och vår dotter… exet till mitt ex och deras barn… samt diverse respektive och mor- och farförldrar och övriga släktingar… en härlig soppa… som faktiskt fungerar tack vare att alla tar sitt ansvar och tillsammans försöka skapa en trevlig atmosfär…
Allt med barnens bästa i fokus…

GOD JUL och ta väl hand om varandra… ; )

____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

 

Den ansvarsfulla vuxenheten…

19 Jan

Barn blir utvecklade…. och vuxna blir invecklade… ; )

Ja, så kan man uttrycka det… för det händer något på vägen mellan barndom och vuxenhet… där mycket tenderar att bli mer allvarligt, stelt, ospontant och fantasilöst… och vi får anstränga oss mer och mer för att försöka hålla våra sinnen öppna… och kunna vara lekfulla och nyfikna…

Så varför måste allt bli så stort och svårt bara för att vi blir äldre… vad är det egentligen som händer…? Är det i takt med att förväntningarna på oss stiger som vi så att säga ’växer med uppgiften’…? Eller är det när vi börjar ta mer ansvar för våra handlingar som vi också blir mer rädda för konsekvenserna och håller tillbaka…?

Den allmänna uppfattningen är ofta att vi runt 50 års ålder når höjdpunkten av våra liv och att det sedan går utför… att barn och ungdomar utvecklas medan äldre och gamla människor åldras… För mig handlar det mer om en livslång utveckling…. och att varje period har sin tjusning… Den kan man förstås bara se inifrån varje specifik period… och det hjälper ju också att försöka acceptera sitt åldrande och inte förneka det… att bli vän med det faktum att vi förändras… både fysiskt, psykiskt och andligt… och att detta är en del av ‘the big plan’…

Jag är speciellt observant på det här när jag umgås med min dotter… observant på den där ’oförstörda’ gnistan och nyfikenheten… det så oskyldiga och spontana resonemanget… och framför allt den öppna och ärliga inställningen till sina känslor… Ja, här finns det mycket att lära… så vi lär av varandra… Hon vill ju åt min livserfarenhet, min kunskap, mitt lugn, stabilitet och beslutsamhet… och jag vill åt hennes barnasinne… hennes sätt att ’bedöma’ snarare än att ’döma’… och hennes positiva inställning till nya saker…

Fler vuxna borde försöka lära sig av barnen… och inte glömma hur det var att själv vara barn… att vara så sårbar, ömtålig och totalt öppen för nya intryck…

För hur torr, stel och tråkig en person än kan bli i vuxen ålder – så har vi ju alla varit små jollriga bebisar… i en helt okomplicerad tillvaro… redo för livet och alla dess möjligheter… och lyckligt ovetande om hur komplicerat allt kommer att bli när vi växer upp och  blir vuxna… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Barn = Liten vuxen…

31 Okt

Javisst är vi i grund och botten en produkt av vår uppfostran… och visst kan lära om en del beteenden senare i livet… men det blir svårare med tiden… Vi påverkas naturligtvis också av vår miljö… men hur vi formats under barnaåren präglar en stor del av hur vi blir som vuxna…

Många är gångerna då jag träffat folk från förr… och snabbt kunnat konstatera att de varit sig precis lika efter alla år… även om utseende och stil kanske ändrat… Märkligt…? Nej, egentligen inte… Det finns nämligen åtskilliga studier som visar att c:a 80% en människas värderingsystem – grundas de första 8-9 åren… alltså har vi inte mycket tid på oss att lära våra barn de viktigaste sakerna i livet…

Jag tänkte speciellt på detta härom dagen när jag satt och pratade med dottern (9 år) om livet, orättvisor, empati, lycka och kärlek… Tanken slog mig då att så som hon är nu, så som hon resonerar och uttrycker sig… så kommer hon också att vara som vuxen… mer eller mindre… fast naturligtvis i vuxen kropp och med utvecklat ordförråd etc… men värderingsgrunden kändes faktiskt ganska färdig… fantastiskt egentligen… Just nu handlar det mycket om att hon vill stämma av sina lärdomar och teorier med mig som vuxen… testa sina slutsatser för att se om de håller i ett större resonemang som förståeligt för henne…

Ja, det finns en hel mängd tekniker för att uppfostra sina barn… men jag tror på enkla metoder… med ingredienser av både humor och allvar… tydliga gränser med tydliga förklaringar… svar på frågor som stimulerar till följdfrågor… bra samarbeten och en känsla av att de bidrar… att man är viktig och uppskattas… att kunna känna sig trygg och framför allt älskad… Det märks så tydligt hur barnen mår i hur de uttrycker sig…

Det finns inget finare än ett lyckligt och harmoniskt barn… och inget värre än barn som mår dåligt och är olyckliga…

Barnen är det finaste vi har… och det vi sår får de skörda… så oavsett vad som än händer, kommer våra barn alltid att vara en del av oss… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 
 

Den största kärleken…

18 Maj

Ord… tänk att ord kan sätta igång sådana känslor… ord som berör… ända in i hjärtats innersta rum…
Sådana ord läste jag på födelsedagskortet från min dotter idag… och ännu en gång kunde jag bekräfta…
att det inte finns någon djupare, finare och ärligare kärlek – än kärleken till sitt barn…

Tänk att ha privilegiet att kunna få ta hand om våra barn… ansvara för deras utveckling… bidra till att forma deras värderingar och personligheter… Att ha fått möjligheten att dela en så öppen och vilkorslös kärlek…

så äkta och bestående… Dessa små varelser som sätter så mycket tillit till oss… och vill följa i våra fotspår…

Låt oss vara tacksamma för den möjlighet vi fått… att våra barn valt just oss som föräldrar…
Låt oss sträcka på oss i stolhet och aldrig glömma att vara tacksamma för att vi har dem hos oss…
Låt oss värna om denna, den finaste kärleken av alla… för evigt och för alltid… ; )
________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 

Barn och förtroliga samtal…

27 Mar

Som stolt och engagerad förälder gör jag förstås vad jag kan för att uppfostra min dotter på ’bästa’ sätt… men visst kan det vara svårt att veta vad som är bäst just för henne…

Det mest naturliga sättet att mäta detta, är via den feedback som hon själv ger… utan att jag frågar förstås…
Hur glad hon är… inspirerad… nyfiken… intresserad… hur hon beter sig mot sina medmänniskor och hur hon hanterar de situationer hon ställs inför… även vilka saker som skapar konflikt och irritation… etc…
Enligt vetenskapliga studier, är ett barns värderingssystem fastlagt till c:a 80% vid 8 års ålder… och därefter blir det svårare och svårare att förändra deras värderingar…

För närvarande pratar jag och dottern mycket om förtroende…
t ex om vad som kan kallas ’förtroligt’ i ett samtal… vad som är OK att berätta för någon annan… och vad som inte är det…
Härom dagen hade vi ett intressant samtal om just det här (OBS – det är inte dottern på bilderna)…

Dottern kom till mig och var ledsen….
”Pappa, jag har en sak jag bara måste berätta”.
”Jaha, vad är det gumman”, sa jag.
”Jo, jag har gått och tänkt på det i över en vecka… det är något jag har gjort… och jag skäms så mycket”.
”Jaha”, sa jag… ”Vad är det då…?”
”Jag vet inte om jag vågar berätta”.
”Jodå, du kan berätta allt för mig…”, sa jag… ”det är alltid bättre att vara ärlig och tala om vad man gjort…”
”Jag skäms så”, sa hon.
”Älskling berätta nu, så pratar vi om det… det är OK”.
”Jo, du kommer ihåg för några veckor sedan när vi tittade på ’Let’s Dance’ och du sa att du tyckte Malin var fin (Alexander Rybaks danspartner)…”
”Öh, ja… det minns jag”…
”Jo, jag råkade berätta det för två klasskompisar när vi pratade om programmet”, sa hon.

Ja, det var så klart svårt för mig att inte börja gapskratta… men detta var tydligen väldigt viktigt för henne…
så jag bara log och förklarade att det här inte var något farligt… inte något som jag blev sur eller arg över…
Det var också ett bra tillfälle för mig att kunna förklara att vad man får säga och inte säga, av något som berättas… varierar från situation till situation… att om man berättar något i förtroende och man säger att man inte vill att det berättas vidare – då får man respektera det… men om inget sådant sägs, så får man använda sitt omdöme och avgöra själv… och det är inte alltid så lätt… men det sådant man lär sig…

”Jaha”, sa hon… ”så det var ok att jag råkade säga det då…?”
”Ja gumman, det var helt ok… det viktiga var att du kom och berättade det för mig… jättebra… det kan du alltid göra, oavsett vad det gäller…”

Hon drog en lättnadens suck och kände sig nöjd med svaret och utgången av situationen…
Jag log för mig själv och kände att vi kommit ännu ett steg på vägen i arbetet med att förbereda dottern på det liv som väntar henne framöver…

Arbetet i ’livets skola’ fortsätter… spännande… ; )

_____________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen längst upp på sidan…

You can subscribe to my blog by clicking the orange RSS icon at the top of this page…

 

Olikheter = Möjligheter…

09 Apr

Man pratar ofta om ’manligt’ och ’kvinnligt’… och skillnaderna mellan de två… och visst har vårt samhälle bidragit mycket till att skapa och ge näring åt dessa stereotypa könsroller (på gott och ont…), men egentligen handlar det kanske inte så mycket om just manligt och kvinnligt – utan snarare om skillnader i värderingar och mänskliga olikheter… hur våra föräldrar och omgivning format oss genom åren…

different-02Jag har en del manliga bekanta som t ex inte har någon större känsla för hushållsarbete… barnskötsel… eller vissa andra saker som kopplar till mjukare värden – eftersom de aldrig fått lära sig detta hemmavid, från början… Det börjar ju redan i hemmet och fylls sedan på…  på dagis och sedan vidare i skolan och till slut även ute på arbetsmarknaden… Män förväntas vara på ett visst sätt – och kvinnor på ett annat…

 

Men vad händer om vi uppfostrar våra barn annorlunda… t ex ger dem en bredare bild av vilka möjligheter de har framför sig… eller ett större utbud av t ex leksaker och aktiviteter… inte nödvändigtvis att flickor bara måste leka med dockor… eller killar bara med bilar och krigs & monsterfigurer… Eller att tjejer bara ska bära ’tjejfärger’ eller vice-versa… Nej, jag menar inte om att man behöver gå till överdrift… utan kanske mer omvärdera våra värderingar en aning…

 

Vad händer om vi t ex inspirerar pojkarna till att hjälpa till med hushållsarbetet (givetvis anpassat efter förmåga) och ger dem en förståelse och ett intresse för samarbete… hjälpsamhet och respekt… redan vid tidig ålder…

Ja, då behöver kanske inte grabben som egentligen flyttat hemifrån – regelbundet springa hem till mamma för att få lagad mat och hjälp med tvätten…

 

Vad händer om vi redan tidigt inspirerar flickorna att känna självförtroende… att skapa en bra självkänsla hos dem redan från örjan… t ex genom rätt sorts bekräftelse, utmaningar som gör att de utvecklas och mognar i förhållande till deras sanna kapacitet… inte hålla dem tillbaka inom vissa områden…

Ja, då kanske inte tonårstjejerna behöver leva med inställningen att deras enda värde ligger i vilka, eller hur många killar de har sex med… och att de ständigt försöker leva upp till killarnas förväntningar och önskemål – om hur tjejer ska se ut och vara…

 

different-03Min uppfattning är att vi alla har mycket att vinna på att vara mer i kontakt med både våra ’mjuka’ och ’tuffare’ sidor… eftersom de är lika viktiga, men i olika situationer… Ibland behöver vi vara mer bestämda, fatta beslut och sedan genomdriva dem med övertygelse… och ibland behöver vi vara lyhörda och ’bara’ lyssna på någon som behöver stöd och förståelse… ha tålamod och sätta oss själva åt sidan…

Själv tycker jag att det är precis lika kul och intressant att t ex titta på UFC (cage-fighting = ganska grabbigt) som att titta på mode och skvallerprogram… av helt olika anledningar… Jag gillar ’tuffa’ bilar fast med ’mjuk’ design och med mjuka linjer… Jag älskar att vara ute i svängen och jobba hårt, träffa folk och nätverka… men njuter lika mycket av ’hemma-mys’… att gå och pyssla i hemmet… älskar inredning… samt att hålla rent och snyggt omkring mig… för så är jag uppfostrad…


Detta är också mitt förhållningssätt nu när jag är mitt i uppfostringen av min 7-åriga dotter…
Jag vill lära henne allt jag vet och kan… förbereda henne för den mycket tuffa värld som väntar henne…
Men det är lika viktigt att lyssna på henne… respektera henne… få henne att känna sig uppskattad och älskad… som att inspirera och vägleda henne genom stimulans och utmaningar… Framför allt handlar de om att leda med exempel… att inte försöka få henne att tänka på ett visst sätt eller göra vissa saker, bara för sakens skull – utan att alltid förklara så att hon verkligen förstår… och givetvis själv stå för det jag säger… Det är ju jag, som förälder – som ska ju visa vägen…

 

Nej, det är ingen lätt uppgift vi föräldrar har men tro mig, vi har inte mycket tid på oss… studier visar att c:a 80% av en människas hela värderingssystem, skapas under de första 8 åren… Efter det blir det svårare och svårare att åstadkomma förändringar i detta värderingssystem… och våra värderingar är ju det som ligger till grund för våra resultat i livet… ; )

 

Så börja redan nu… och se vad du kan göra för att ta dig själv och dina nära – till nästa nivå… Våga bryta mönster och framför allt, våga vara annorlunda… det finns mycket att vinna på det… ; )

 

 

 

Småbarn: Rädslor…

13 Nov

 

Min 7-åriga dotter går just nu igenom en period där hon oroar sig mycket för sjukdomar, döden och att vara utan kärlek… Det är ju normala orosmoment för ett litet barn som försöker greppa de ’stora’ frågorna i livet… Ja, frågorna är många och ibland får jag verkligen tänka efter innan jag svarar, så att hon kan förstå och få in mitt svar i sitt eget sammanhang…

 

girl-sleeping1Varför dör man…? Varför blir man sjuk…? Varför blir vissa sjuka och inte andra…? Hur länge älskar man sina barn…? Hur länge älskar man sin fru/man/pojkvän/flickvän…? Vad är skillnaden på att älska dem jämfört med sina barn…? Älskar man alla sina barn lika mycket…?

Bäst är att hålla svaren enkla, tydliga och realistiska… Framför allt försöker jag avdramatisera så mycket som möjligt… inte göra så stor sak av det hela… och alltid avsluta med något som inger hopp… eller inspirerar på något sätt…

 

Ja, man lever… och när man levt färdigt – så dör man, eftersom kroppen då inte orkar mer… och DÄRFÖR är det just så viktigt att njuta så mycket som möjligt av livet medan vi kan… att ha roligt, ta hand om varandra och ha mycket kärlek omkring oss… (om man tror på ett efterliv, så flikar man in detta också…)

 

Ja, ibland blir man sjuk… och då är det ju extra viktigt att kroppen har så många goda och starka soldater (bra celler) som möjligt som kan försvara kroppen mot de onda soldaterna (dåliga celler)… och DÄRFÖR är det just så viktigt att äta bra mat med grönsaker, frukt och att ta sin vitamin på morgonen…

 

Ja, visst älskar man sin fru/man på ett sätt… och man älskar sina barn på ett annat sätt… och eftersom hjärtat är så stort, finns det så mycket plats för olika sorters kärlek… OCH man älskar alltid sina barn mest av allt… ens eget kött och blod – det är för evigt… för alltid…

 

Alternativen är många för hur man kan vägleda sina barn med de svar man ger… men mitt tips är att alltid ta sig tid att förklara för barnen… på deras nivå… så att de förstår… upprepa gärna med jämna mellanrum genom att ställa frågor som får dem att berätta hur de uppfattat det hela… Ofta kommer det följdfrågor som leder till nya och spännande insikter… men det är ju vårt jobb som föräldrar – att vägleda… och att leda med exempel… ; )

 

OBS – Flickan på bilden är inte min dotter…

 

 

 
 

Barn = Föräldrarnas ansvar…

29 Okt

 

Children learn what they liveand give what they get learn…”

 

child-girl-new1För hur ska våra barn kunna göra annat än att utgå ifrån det som vi föräldrar lärt dem… Därför är det så kritiskt viktigt att verkligen tänka igenom vad det egentligen är vi vill att barnen ska bära med sig ut i livet… ut i morgondagens värld… som är så full av möjligheter men också utmaningar och hinder… Att de får en stabil värderingsgrund att stå på… att de utvecklat sin förmåga att känna och visa respekt inför sin omgivning… att känna empati samt att renodla sin egen urkraft och drivkraft – genom att sätta mål och sträva efter att uppnå dem…

 

Det sägs att c:a 80% av ett barns värderingssystem grundas de sex första levnadsåren… så vi har sannerligen inte mycket tid på oss att implementera de värderingar vi själva tror på, och framför allt tror att våra barn kan ha nytta av… för det behöver inte nödvändigtvis vara samma sak…

 

En del föräldrar tar för givet att de värderingar som de själva har, automatiskt är de bästa för deras barn… men faktum är att man då och då behöver ta ett steg tillbaka och omvärdera sina egna värderingar… kanske är de fortfarande relevanta och har fört goda resultat med sig… men kanske har de inte det, utan snarare skapat mer problem än de gjort nytta… och då är det vårt ansvar som föräldrar att se till att inte våra barn automatisk ärver dessa värderingar, som kan ställa till problem för dem senare i livet…

 

Våra barn är det finaste vi har… de ska ta över efter oss… och därmed måste vi se till att det som lämnas över är så bra som möjligt men också att barnen förbereds på bästa sätt inför den vägen som just de ska vandra genom livet framöver…

 

Personligen ser jag återkommande exempel på hur många misslyckas i detta förberedelsearbete… och deras barn har varken fått lära sig att ta för sig i livet… att våga driva framåt, tro på sig själv och stå för någonting… eller att visa respekt och empati inför sina medmänniskor… Det finns dock det även lysande exempel på barn som har oehört bra koll på läget… som kan och vågar uttrycka sig och har fått lära sig hur man interagerar med andra människor på ett harmoniserat sätt…

 

Allt går tillbaka till oss föräldrar… det är vi som är ansvariga… det är vi som sätter igång processen och måste vägleda med gott exempel… Det går inte att lägga över ansvaret på vare sig skolan eller samhället… Barn är underbara och oskyldiga små liv som förtjänar det allra bästa vi har att ge dem… ; )

    

 

 

Småbarn: Ömsesidig respekt…

07 Maj

 

Ofta är vi föräldrar väldigt tydliga med att vi vill ha, och förväntar oss respekt från våra barn… men ingen respekt är så stark och tydlig, som den man förtjänat… Att inge och inspirera respekt istället för att kräva den… men framför allt att också visa barnen respekt …

child-getting-dressed-02Vi tar t ex gärna för givet att våra barn ska göra som vi säger… ibland utan någon förklaring till varför vi vill att de ska göra något… utan att presentera en helhet så att barnen kan se ’hela bilden’ eller sammanhanget… Det är i det närmaste otroligt vilken skillnad i resultat det kan bli när ett barnen får saker förklarade för sig… och vet varför vi vill att de ska göra som vi säger…

Faktum är också att barn inte alltid gör som vi säger… utan de gör som vi gör… Det hela är väldigt enkelt i deras värld… Mamma och pappa är största idolerna… tills vi ger dem en anledning att känna annorlunda… och under tiden de ser upp till oss – på det där speciella viset de framför allt gör när de är små… vill de också göra som vi gör… de vill vara som oss… Därför är det förstås väldigt viktigt att tänka på vad vi gör och säger framför dem… de snappar upp både det positiva och det mindre positiva…

Här kommer den ömsesidiga respekten in… om barnen får känna sig viktiga och behövda, finns det inga gränser för hur dedikerade och lojala de känner sig… och hur mycket de vill hjälpa till… De måste få förtroendet att få göra vissa saker själva… att få växa med vissa uppgifter… Om vi inte tar för givet att de ska göra allt vi säger, bara för att vi säger det… utan istället visar tacksamhet och respekt för det barnen faktiskt gör… kan vissa situationer se helt annorlunda ut…

Ett exempel är på morgonen, innan dagis/skolan, då det ofta kan bli lite ’gnissel i maskineriet’ när barnen sätter sig på tvären… då kan det vara läge för att släppa lite på kontrollen och t ex låta barnen visa att de klarar vissa uppgifter själva… och förklara för dem att det är fråga om ett ’samarbete’… där båda bidrar till ett viktigt slutresultatet… som att komma i tid till skolan och jobbet…

Beröm och positiv feedback hjälper till att åstadkomma det önskade resultatet…
att t ex säga ’tack för ditt fina samarbete, tänk att du är sååå duktig’ – efter avslutat arbete… värmer gott för barnen och det kan faktiskt vända det som tidigare varit en jobbig situation till något som istället känns både kul och spännande…

Det handlar bara om ömsesidig respekt… att vara mot andra som man vill att andra ska vara mot en själv… ; )

 

 
 

Småbarn: Självständighet och drivkraft…

02 Maj

 

Kärlek, rutiner och tydliga gränser – skapar trygghet åt barnen… de känner igen sig och vet hur saker ska vara… de får visa att de kan och kommer ihåg… Rutinerna och värderingarna i hemmet blir deras värld… deras sanning… Därför är det viktigt att just ha fasta rutiner för barnen från tidig ålder… och förklara för dem varför detta är viktigt… vad det är de lär sig för framtiden, genom rutinerna… Det är också en bra idé att låta dem ha lite eget ansvar också… t ex att plocka undan i sitt rum (när de är stora nog), duka av sin tallrik när de ätit färdigt… säga ’tack för maten’… osv… de får vid tidig ålder mycket förklarat för sig… (anpassat till ålder)…

 

child-girl-02Detta ger barnen en bra grund att stå på och en chans att växa som människor i god tid, så att när de är stora nog att klara sig själva… så kan de precis just det… klara sig själva… De vet hur man gör saker utan att behöva bli ombedda… de bidrar och hjälper gärna andra när detta behövs… de förstår mer av ’orsak och verkan’… det skapar en handlingskraft och ett driv som de har nytta av resten av livet…

 

Att inte alltid följa andra utan ibland våga gå sin egen väg… och låta andra följa istället… de som vill… Att låta dem utveckla förmågan att kunna känna en ’magkänsla’ – som talar om för dem om något är rätt eller fel… det kan bli det som avgör många viktiga situationer framöver t ex i känsliga åldrar som tonåren…

 

Så var det för mig… och det räddade mig från mycket trubbel i den åldern… allt tack vare de värderingar som mina föräldrar arbetat så hårt för att installera i mig redan i tidig ålder… Jag gör likadant med min 7-åriga dotter och jag har blivit mycket förvånad hur positivt det har påverkat henne redan… Det är ju i den s k ’gummi-åldern’ när barnen är som svampar och tar till sig så mycket intryck och information – det är ju då man ska passa på att fylla på med ’rätt’ saker… för det blir betydligt svårare att ta igen detta senare, när barnen är äldre…

 

Allt levereras så klart med mycket kärlek, bekräftelse och beröm… samtidigt som gränser är tydliga och föräldrastilen konsekvent… Det ger barnen chans att växa och mogna som människor… Att ha bra förebilder nära sig är ovärderligt… ; )