RSS
 

Posts Tagged ‘uppfostran’

Barn = Liten vuxen…

31 Okt

Javisst är vi i grund och botten en produkt av vår uppfostran… och visst kan lära om en del beteenden senare i livet… men det blir svårare med tiden… Vi påverkas naturligtvis också av vår miljö… men hur vi formats under barnaåren präglar en stor del av hur vi blir som vuxna…

Många är gångerna då jag träffat folk från förr… och snabbt kunnat konstatera att de varit sig precis lika efter alla år… även om utseende och stil kanske ändrat… Märkligt…? Nej, egentligen inte… Det finns nämligen åtskilliga studier som visar att c:a 80% en människas värderingsystem – grundas de första 8-9 åren… alltså har vi inte mycket tid på oss att lära våra barn de viktigaste sakerna i livet…

Jag tänkte speciellt på detta härom dagen när jag satt och pratade med dottern (9 år) om livet, orättvisor, empati, lycka och kärlek… Tanken slog mig då att så som hon är nu, så som hon resonerar och uttrycker sig… så kommer hon också att vara som vuxen… mer eller mindre… fast naturligtvis i vuxen kropp och med utvecklat ordförråd etc… men värderingsgrunden kändes faktiskt ganska färdig… fantastiskt egentligen… Just nu handlar det mycket om att hon vill stämma av sina lärdomar och teorier med mig som vuxen… testa sina slutsatser för att se om de håller i ett större resonemang som förståeligt för henne…

Ja, det finns en hel mängd tekniker för att uppfostra sina barn… men jag tror på enkla metoder… med ingredienser av både humor och allvar… tydliga gränser med tydliga förklaringar… svar på frågor som stimulerar till följdfrågor… bra samarbeten och en känsla av att de bidrar… att man är viktig och uppskattas… att kunna känna sig trygg och framför allt älskad… Det märks så tydligt hur barnen mår i hur de uttrycker sig…

Det finns inget finare än ett lyckligt och harmoniskt barn… och inget värre än barn som mår dåligt och är olyckliga…

Barnen är det finaste vi har… och det vi sår får de skörda… så oavsett vad som än händer, kommer våra barn alltid att vara en del av oss… ; )

_____________________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen uppe till höger på sidan…

 
 

Barn och förtroliga samtal…

27 Mar

Som stolt och engagerad förälder gör jag förstås vad jag kan för att uppfostra min dotter på ’bästa’ sätt… men visst kan det vara svårt att veta vad som är bäst just för henne…

Det mest naturliga sättet att mäta detta, är via den feedback som hon själv ger… utan att jag frågar förstås…
Hur glad hon är… inspirerad… nyfiken… intresserad… hur hon beter sig mot sina medmänniskor och hur hon hanterar de situationer hon ställs inför… även vilka saker som skapar konflikt och irritation… etc…
Enligt vetenskapliga studier, är ett barns värderingssystem fastlagt till c:a 80% vid 8 års ålder… och därefter blir det svårare och svårare att förändra deras värderingar…

För närvarande pratar jag och dottern mycket om förtroende…
t ex om vad som kan kallas ’förtroligt’ i ett samtal… vad som är OK att berätta för någon annan… och vad som inte är det…
Härom dagen hade vi ett intressant samtal om just det här (OBS – det är inte dottern på bilderna)…

Dottern kom till mig och var ledsen….
”Pappa, jag har en sak jag bara måste berätta”.
”Jaha, vad är det gumman”, sa jag.
”Jo, jag har gått och tänkt på det i över en vecka… det är något jag har gjort… och jag skäms så mycket”.
”Jaha”, sa jag… ”Vad är det då…?”
”Jag vet inte om jag vågar berätta”.
”Jodå, du kan berätta allt för mig…”, sa jag… ”det är alltid bättre att vara ärlig och tala om vad man gjort…”
”Jag skäms så”, sa hon.
”Älskling berätta nu, så pratar vi om det… det är OK”.
”Jo, du kommer ihåg för några veckor sedan när vi tittade på ’Let’s Dance’ och du sa att du tyckte Malin var fin (Alexander Rybaks danspartner)…”
”Öh, ja… det minns jag”…
”Jo, jag råkade berätta det för två klasskompisar när vi pratade om programmet”, sa hon.

Ja, det var så klart svårt för mig att inte börja gapskratta… men detta var tydligen väldigt viktigt för henne…
så jag bara log och förklarade att det här inte var något farligt… inte något som jag blev sur eller arg över…
Det var också ett bra tillfälle för mig att kunna förklara att vad man får säga och inte säga, av något som berättas… varierar från situation till situation… att om man berättar något i förtroende och man säger att man inte vill att det berättas vidare – då får man respektera det… men om inget sådant sägs, så får man använda sitt omdöme och avgöra själv… och det är inte alltid så lätt… men det sådant man lär sig…

”Jaha”, sa hon… ”så det var ok att jag råkade säga det då…?”
”Ja gumman, det var helt ok… det viktiga var att du kom och berättade det för mig… jättebra… det kan du alltid göra, oavsett vad det gäller…”

Hon drog en lättnadens suck och kände sig nöjd med svaret och utgången av situationen…
Jag log för mig själv och kände att vi kommit ännu ett steg på vägen i arbetet med att förbereda dottern på det liv som väntar henne framöver…

Arbetet i ’livets skola’ fortsätter… spännande… ; )

_____________________________________________________________________________________

Du kan prenumera på min blogg genom att klick på den oranga RSS ikonen längst upp på sidan…

You can subscribe to my blog by clicking the orange RSS icon at the top of this page…

 

Olikheter = Möjligheter…

09 Apr

Man pratar ofta om ’manligt’ och ’kvinnligt’… och skillnaderna mellan de två… och visst har vårt samhälle bidragit mycket till att skapa och ge näring åt dessa stereotypa könsroller (på gott och ont…), men egentligen handlar det kanske inte så mycket om just manligt och kvinnligt – utan snarare om skillnader i värderingar och mänskliga olikheter… hur våra föräldrar och omgivning format oss genom åren…

different-02Jag har en del manliga bekanta som t ex inte har någon större känsla för hushållsarbete… barnskötsel… eller vissa andra saker som kopplar till mjukare värden – eftersom de aldrig fått lära sig detta hemmavid, från början… Det börjar ju redan i hemmet och fylls sedan på…  på dagis och sedan vidare i skolan och till slut även ute på arbetsmarknaden… Män förväntas vara på ett visst sätt – och kvinnor på ett annat…

 

Men vad händer om vi uppfostrar våra barn annorlunda… t ex ger dem en bredare bild av vilka möjligheter de har framför sig… eller ett större utbud av t ex leksaker och aktiviteter… inte nödvändigtvis att flickor bara måste leka med dockor… eller killar bara med bilar och krigs & monsterfigurer… Eller att tjejer bara ska bära ’tjejfärger’ eller vice-versa… Nej, jag menar inte om att man behöver gå till överdrift… utan kanske mer omvärdera våra värderingar en aning…

 

Vad händer om vi t ex inspirerar pojkarna till att hjälpa till med hushållsarbetet (givetvis anpassat efter förmåga) och ger dem en förståelse och ett intresse för samarbete… hjälpsamhet och respekt… redan vid tidig ålder…

Ja, då behöver kanske inte grabben som egentligen flyttat hemifrån – regelbundet springa hem till mamma för att få lagad mat och hjälp med tvätten…

 

Vad händer om vi redan tidigt inspirerar flickorna att känna självförtroende… att skapa en bra självkänsla hos dem redan från örjan… t ex genom rätt sorts bekräftelse, utmaningar som gör att de utvecklas och mognar i förhållande till deras sanna kapacitet… inte hålla dem tillbaka inom vissa områden…

Ja, då kanske inte tonårstjejerna behöver leva med inställningen att deras enda värde ligger i vilka, eller hur många killar de har sex med… och att de ständigt försöker leva upp till killarnas förväntningar och önskemål – om hur tjejer ska se ut och vara…

 

different-03Min uppfattning är att vi alla har mycket att vinna på att vara mer i kontakt med både våra ’mjuka’ och ’tuffare’ sidor… eftersom de är lika viktiga, men i olika situationer… Ibland behöver vi vara mer bestämda, fatta beslut och sedan genomdriva dem med övertygelse… och ibland behöver vi vara lyhörda och ’bara’ lyssna på någon som behöver stöd och förståelse… ha tålamod och sätta oss själva åt sidan…

Själv tycker jag att det är precis lika kul och intressant att t ex titta på UFC (cage-fighting = ganska grabbigt) som att titta på mode och skvallerprogram… av helt olika anledningar… Jag gillar ’tuffa’ bilar fast med ’mjuk’ design och med mjuka linjer… Jag älskar att vara ute i svängen och jobba hårt, träffa folk och nätverka… men njuter lika mycket av ’hemma-mys’… att gå och pyssla i hemmet… älskar inredning… samt att hålla rent och snyggt omkring mig… för så är jag uppfostrad…


Detta är också mitt förhållningssätt nu när jag är mitt i uppfostringen av min 7-åriga dotter…
Jag vill lära henne allt jag vet och kan… förbereda henne för den mycket tuffa värld som väntar henne…
Men det är lika viktigt att lyssna på henne… respektera henne… få henne att känna sig uppskattad och älskad… som att inspirera och vägleda henne genom stimulans och utmaningar… Framför allt handlar de om att leda med exempel… att inte försöka få henne att tänka på ett visst sätt eller göra vissa saker, bara för sakens skull – utan att alltid förklara så att hon verkligen förstår… och givetvis själv stå för det jag säger… Det är ju jag, som förälder – som ska ju visa vägen…

 

Nej, det är ingen lätt uppgift vi föräldrar har men tro mig, vi har inte mycket tid på oss… studier visar att c:a 80% av en människas hela värderingssystem, skapas under de första 8 åren… Efter det blir det svårare och svårare att åstadkomma förändringar i detta värderingssystem… och våra värderingar är ju det som ligger till grund för våra resultat i livet… ; )

 

Så börja redan nu… och se vad du kan göra för att ta dig själv och dina nära – till nästa nivå… Våga bryta mönster och framför allt, våga vara annorlunda… det finns mycket att vinna på det… ; )

 

 

 

Småbarn: Rädslor…

13 Nov

 

Min 7-åriga dotter går just nu igenom en period där hon oroar sig mycket för sjukdomar, döden och att vara utan kärlek… Det är ju normala orosmoment för ett litet barn som försöker greppa de ’stora’ frågorna i livet… Ja, frågorna är många och ibland får jag verkligen tänka efter innan jag svarar, så att hon kan förstå och få in mitt svar i sitt eget sammanhang…

 

girl-sleeping1Varför dör man…? Varför blir man sjuk…? Varför blir vissa sjuka och inte andra…? Hur länge älskar man sina barn…? Hur länge älskar man sin fru/man/pojkvän/flickvän…? Vad är skillnaden på att älska dem jämfört med sina barn…? Älskar man alla sina barn lika mycket…?

Bäst är att hålla svaren enkla, tydliga och realistiska… Framför allt försöker jag avdramatisera så mycket som möjligt… inte göra så stor sak av det hela… och alltid avsluta med något som inger hopp… eller inspirerar på något sätt…

 

Ja, man lever… och när man levt färdigt – så dör man, eftersom kroppen då inte orkar mer… och DÄRFÖR är det just så viktigt att njuta så mycket som möjligt av livet medan vi kan… att ha roligt, ta hand om varandra och ha mycket kärlek omkring oss… (om man tror på ett efterliv, så flikar man in detta också…)

 

Ja, ibland blir man sjuk… och då är det ju extra viktigt att kroppen har så många goda och starka soldater (bra celler) som möjligt som kan försvara kroppen mot de onda soldaterna (dåliga celler)… och DÄRFÖR är det just så viktigt att äta bra mat med grönsaker, frukt och att ta sin vitamin på morgonen…

 

Ja, visst älskar man sin fru/man på ett sätt… och man älskar sina barn på ett annat sätt… och eftersom hjärtat är så stort, finns det så mycket plats för olika sorters kärlek… OCH man älskar alltid sina barn mest av allt… ens eget kött och blod – det är för evigt… för alltid…

 

Alternativen är många för hur man kan vägleda sina barn med de svar man ger… men mitt tips är att alltid ta sig tid att förklara för barnen… på deras nivå… så att de förstår… upprepa gärna med jämna mellanrum genom att ställa frågor som får dem att berätta hur de uppfattat det hela… Ofta kommer det följdfrågor som leder till nya och spännande insikter… men det är ju vårt jobb som föräldrar – att vägleda… och att leda med exempel… ; )

 

OBS – Flickan på bilden är inte min dotter…

 

 

 
 

Barn = Föräldrarnas ansvar…

29 Okt

 

Children learn what they liveand give what they get learn…”

 

child-girl-new1För hur ska våra barn kunna göra annat än att utgå ifrån det som vi föräldrar lärt dem… Därför är det så kritiskt viktigt att verkligen tänka igenom vad det egentligen är vi vill att barnen ska bära med sig ut i livet… ut i morgondagens värld… som är så full av möjligheter men också utmaningar och hinder… Att de får en stabil värderingsgrund att stå på… att de utvecklat sin förmåga att känna och visa respekt inför sin omgivning… att känna empati samt att renodla sin egen urkraft och drivkraft – genom att sätta mål och sträva efter att uppnå dem…

 

Det sägs att c:a 80% av ett barns värderingssystem grundas de sex första levnadsåren… så vi har sannerligen inte mycket tid på oss att implementera de värderingar vi själva tror på, och framför allt tror att våra barn kan ha nytta av… för det behöver inte nödvändigtvis vara samma sak…

 

En del föräldrar tar för givet att de värderingar som de själva har, automatiskt är de bästa för deras barn… men faktum är att man då och då behöver ta ett steg tillbaka och omvärdera sina egna värderingar… kanske är de fortfarande relevanta och har fört goda resultat med sig… men kanske har de inte det, utan snarare skapat mer problem än de gjort nytta… och då är det vårt ansvar som föräldrar att se till att inte våra barn automatisk ärver dessa värderingar, som kan ställa till problem för dem senare i livet…

 

Våra barn är det finaste vi har… de ska ta över efter oss… och därmed måste vi se till att det som lämnas över är så bra som möjligt men också att barnen förbereds på bästa sätt inför den vägen som just de ska vandra genom livet framöver…

 

Personligen ser jag återkommande exempel på hur många misslyckas i detta förberedelsearbete… och deras barn har varken fått lära sig att ta för sig i livet… att våga driva framåt, tro på sig själv och stå för någonting… eller att visa respekt och empati inför sina medmänniskor… Det finns dock det även lysande exempel på barn som har oehört bra koll på läget… som kan och vågar uttrycka sig och har fått lära sig hur man interagerar med andra människor på ett harmoniserat sätt…

 

Allt går tillbaka till oss föräldrar… det är vi som är ansvariga… det är vi som sätter igång processen och måste vägleda med gott exempel… Det går inte att lägga över ansvaret på vare sig skolan eller samhället… Barn är underbara och oskyldiga små liv som förtjänar det allra bästa vi har att ge dem… ; )

    

 

 

Småbarn: Självständighet och drivkraft…

02 Maj

 

Kärlek, rutiner och tydliga gränser – skapar trygghet åt barnen… de känner igen sig och vet hur saker ska vara… de får visa att de kan och kommer ihåg… Rutinerna och värderingarna i hemmet blir deras värld… deras sanning… Därför är det viktigt att just ha fasta rutiner för barnen från tidig ålder… och förklara för dem varför detta är viktigt… vad det är de lär sig för framtiden, genom rutinerna… Det är också en bra idé att låta dem ha lite eget ansvar också… t ex att plocka undan i sitt rum (när de är stora nog), duka av sin tallrik när de ätit färdigt… säga ’tack för maten’… osv… de får vid tidig ålder mycket förklarat för sig… (anpassat till ålder)…

 

child-girl-02Detta ger barnen en bra grund att stå på och en chans att växa som människor i god tid, så att när de är stora nog att klara sig själva… så kan de precis just det… klara sig själva… De vet hur man gör saker utan att behöva bli ombedda… de bidrar och hjälper gärna andra när detta behövs… de förstår mer av ’orsak och verkan’… det skapar en handlingskraft och ett driv som de har nytta av resten av livet…

 

Att inte alltid följa andra utan ibland våga gå sin egen väg… och låta andra följa istället… de som vill… Att låta dem utveckla förmågan att kunna känna en ’magkänsla’ – som talar om för dem om något är rätt eller fel… det kan bli det som avgör många viktiga situationer framöver t ex i känsliga åldrar som tonåren…

 

Så var det för mig… och det räddade mig från mycket trubbel i den åldern… allt tack vare de värderingar som mina föräldrar arbetat så hårt för att installera i mig redan i tidig ålder… Jag gör likadant med min 7-åriga dotter och jag har blivit mycket förvånad hur positivt det har påverkat henne redan… Det är ju i den s k ’gummi-åldern’ när barnen är som svampar och tar till sig så mycket intryck och information – det är ju då man ska passa på att fylla på med ’rätt’ saker… för det blir betydligt svårare att ta igen detta senare, när barnen är äldre…

 

Allt levereras så klart med mycket kärlek, bekräftelse och beröm… samtidigt som gränser är tydliga och föräldrastilen konsekvent… Det ger barnen chans att växa och mogna som människor… Att ha bra förebilder nära sig är ovärderligt… ; )

 

 

 
 

Barnen som investering…

21 Apr

 

Att barn kostar pengar det vet ju alla… men hur mycket kostar de 18 första åren…?

Jo, över 1,2 miljoner kronor från att det föds till att det blir 18 år… En dyrbar investering så man får ju förvalta och utveckla den väl…

 

child-03I vissa andra länder tar ju barnen sedare hand om föräldrarna när de blir gamla… en sorts ’payback’… Fast det vet jag inte om jag hade velat det… det hade känts märkligt… Däremot gillar jag tanken på respekt för de äldre… de har mycket visdom och erfarenheter att dela med sig av…

 

Men det är faktiskt barnen som ska ta över efter oss, så det är viktigt att vi för våra bästa värderingar vidare… Barnen gör ju som bekant inte som vi säger… utan som vi gör… Att vara de bästa föräldrarna och förebilderna vi kan vara, är allt vi göra göra… och hoppas på det bästa… Barnen är ju så underbara… och de förblir ju alltid våra barn… oavsett vad som händer…

 

Så vårda din investering väl…

 

 
 

Småbarn: Filmer och mardrömmar…

22 Mar

När barn når en viss ålder, blir det här med mardrömmar mer verkligt… de är också så pass stora (från c:a 3-4 år) så att de kan sätta ord på sina känslor på ett tydligare sätt… De kommer inte ihåg de vanliga drömmarna på samma sätt som mardrömmarna… eftersom de ju är skrämmande för dem…

 

child-nightmare-02Det är monster, spöken och annat de kanske sett på TV eller tagit intryck från något spel eller så… Vad gäller monster, finns ett bra sätt att avdramatisera det hela…
I filmer är det oftast människor i någon sort kostym eller utrustning, som spelar monstrena… Här är två tips som brukar funka bra:

 

1.       Hyr en DVD film som har någon typ av monster eller annan otäck typ som du tror spelas av en människa (inte data-animerat)… Troligtvis finns det en ’bakom-kulisserna-reportage’ som extramaterial på DVDn… Här brukar man ofta få se när de sminkar någon av otäckingarna… På detta sätt kan ditt barn se att det faktiskt är en människa under masken – de får liksom bevis på att det inte är ett riktigt monster…
Jag brukar förklara att mellan tagningarna så sitter alla och fikar och äter lunch i pauserna… de som spelar monster och de som spelar hjälte – alla är kompisar…

 

2.       Förklara (på ett roligt sätt) om barnet ändå träffar någon otäcking i drömmen (som ju egentligen som sagt är en utklädd människa)… så ska de bara titta dem i ögonen och säga: ” Äh, det finns ju inga monster så ta av dig masken nu va’… du skrämmer ju inte mig… Nä, nu går jag – jag har inte tid med dig mer… Hejdå…” Visa sedan hur paff otäckingen blir då… han säger ”huh…?” och blir ledsen för att han inte fick skrämmas… och går därifrån… ”För kom ihåg”, säger jag – ”det är ju du som bestämmer vad som ska hända i dina drömmar… det är ju dina drömmar…”
Bekräfta gärna återkommande när ni ser något på film eller TV som passar in på ovan nämnda beskrivning… Till slut kommer barnet själv att kunna säga ”Det är bara en människa i en kostym för att det är film… för det finns ju inga monster på riktigt”…

 

Nej, det finns det ju faktiskt inte… ; )

 

 
 

Kul från barn…

06 Mar

child3-021Barn säger så roliga saker… Det är kul eftersom allt är så enkelt och logiskt för dem… Inga krussiduller utan de säger det såsom de ser det… Ibland är det svårt att hålla sig för skratt och man får verkligen tänka efter innan man svarar så att man svarar dem på ett bra och inspirerande sätt… Det de säger är ju rätt och sant för dem… och det är ju vi vuxna som krånglar till allt med dubbelmeningar och undantagsbetydelser…

 

Här är några härliga exempel:

  

”Bönder är liksom en egen ras, precis som rörmokare och föräldrar”…

”Honan heter gris och hanen heter svin…. ungarna heter kelgrisar”…

”En gynekolog är en som inte vet så mycket om halsen på folk”…

”Kvinnor har kurvor, medan män har portfölj”…

”Männen har fler framdelar på kroppen”

”Om man öppnar ögonen och det är alldeles svart, då är man medvetslös”…

”Nästan alla människor har en hjärna… de som är lite dumma har en hönshjärna”…

 

Gotta love’em… ; )

 

 
 

Småbarn: De ’stora’ frågorna…

04 Mar

Ja, vad säger man till sitt barn när de ställer de ’stora’ frågorna om livet…? Hur har världen kommit till…? Finns det en Gud… hur ser han ut…? Vad händer när man dör… kommer man till himlen då…? Var fanns jag innan jag föddes…?
Det är ju liksom inte något man kan svara med en ’one-liner…’

 

adult-explaining-to-child-02Visst är det väldigt lätt att styra sitt barn med de svar man väljer att ge vid dessa tillfällen… men jag tycker det är viktigt att tala om vad du själv tycker men samtidigt också poängtera att olika människor tycker olika… och gärna ge några exempel på detta… På så sätt får ditt barn en referensram till din åsikt och kan själv fundera lite på hur den hela passar in… Troligtvis kommer de ändå att säga att de tycker som du – men de får ett sammanhang… en mer representativ bild av läget, som de kan fundera på… vilket är bra för dem… Det stimulerar dem och hjälper dem att utveckla sin slutledningsförmåga…

 

Barn har också olika förmåga att kunna uppfatta och processa den informationen du ger dem… Ett bra sätt att kunna avgöra om din kommunikation liger på ’rätt’ nivå – är om de ställer följdfrågor… Då visar de aktivt att deras tankeverksamhet går på högvarv och att de är nyfikna på att förstå resonemanget…

Barn är som svampar – de fullkomligt suger åt sig information… vilket ju är en fantastisk möjlighet… ; )